Turkosa Bandet

Gröna bandet etapp 6, dag 60 – 65

Det viktigaste först
Framme!

 Sista etappen gick också fint och med stora kliv vandrade jag och Fredrik nästan 19 mil på 6 dagar. Varje kväll har vi varit så nöjda med oss själva efter de långa dagsetapperna och trötta i fötterna. Det har varit en fin sista etapp, med mycket sol, vackra fjäll och trevligt sällskap. Väderförhållandena har dock bitvis varit tuffa.

Laddning
I Storlien laddade vi med massa mat och sockerkaka som mamman skickat med i kartongen. Kanske funderar ni på hur en sockerkaka kan hålla sig över en vecka och fortfarande vara god när de kaksugna vandrarna väl får den. Jag frågade mamman och hon sa: konserveringsmedlet var kärlek 🙂 Bra recept. I Storlien åt jag en mindre god pizza och upptäckte att coopbutiken, som jag mindes som gigantisk från när jag var här i vintras, var betydligt mindre och med ett något norgespecifikt utbud. Det blev ingen vilodag, eftersom vi tvingats vila under stormen på förra etappen och försatt oss i lite tidsnöd om vi skulle hinna nå målet innan Fredriks semester var slut. Vi visste att det skulle blåsa mycket de första dagarna men hoppades att vi skulle kunna ta oss fram.

Det susar i säven
I gryningen gav vi oss av längs vägen mot Rundhögen. Vägen gick långsamt uppför och på vägen tittade vi på några källor. Det märks att detta är en av de mer kända delarna av fjällkedjan för stigen är vältrampad och välmarkerad. På vägen upp mot Blåhammaren blåste det mycket, byarna greppade tag i en och ibland fick jag stanna till tills vindbyn mattats av. Vid Blåhammaren fanns hela fyra vandrare, när såg jag senast så många på fjället under en och samma dag?

Gröna bandet etapp 6, dag 46 – 59

Det viktigaste först
Förutom trötta fötter och lite senare ankomst än planerat till Storlien på grund av oväder så har sträckan gått fint, framförallt sista halvan eftersom jag då fått efterlängtat sällskap. Första delen av etappen gick jag drygt 20 mil på sex dagar, mestadels gick jag då på väg. Sedan tog jag en vilodag i Kolåsen innan Fredrik och jag fortsatte tillsammans och gick 13 mil på fem dagar med två vilodagar mitt i på grund av ovädret. Det har blivit många vilodagar, vilket också märks på längden på detta blogginlägg. Dagsetapperna har varit mellan 17 och 42 km långa.

På väg igen
Jag följde grusvägen från Gäddede till Hällingsåfallet. På den korta sträckan var det fler som stannade och erbjöd skjuts än vad det var hela sträckan mellan Stekenjokk och Gäddede, då det bara var en bil som stannade och den hade kajak på taket, cykel bakpå bilen och kunde väl föreställa sig hur kul det var att vandra där i regnet. Å andra sidan förstod väl folk att om man går där i regnet och inte sträcker ut tummen så vill man inte ha skjuts.

Hällingsåfallet var otroligt mäktigt och jag stod där ett bra tag i vattenstänket och hoppades att solen skulle titta fram så att jag skulle få se regnbågar i fallet, men regnet fortsatte strila ner. Ursprungsplanen var att tälta vid fallet, men skogen var mörk, dyster och jag var där lite tidigt.

Därför fortsatte jag ytterligare ett stycke tills jag hittade en lite lättsammare skog och slog upp mitt tält. Vissa dagar känns det som om dagen aldrig infinner sig på grund av det tjocka molntäcket. Det tynger på humöret, framförallt när jag traskar genom blöta, mörka skogar.

Kort besök över trädgränsen
Jag fick se några solstrålar när jag vandrade över fjället mot Valsjöbyn, stigen var ibland svår att följa och plötsligt fick jag för mig att någon skrivit på sin blogg att bron över Tvärån skulle vara trasig, jag såg inte fram emot ett jobbigt vad i blåst och regn, vilken lättnad det var att se bron intakt!

På kvällen hittade jag en fin tältplats, det kändes som evigheter sedan jag senast tältat på kalfjället och kunnat njuta av utsikt från tältöppningen. Strax efter solnedgången (som numer kommer alltför tidigt) drog molnen in och bäddade in tältet i sin vita fuktighet. Dagen efter var det dålig sikt eftersom molnen låg kvar.

Shopoholic
Hamnade på en fyrhjulingstig som ledde över Vinklumpen och efter klafsande över geggiga myrar kom jag fram till den fina grusvägen som ledde ner till Valsjöbyn. Där lagade jag lunch vid en rastplats och besökte den lilla butiken för lite nektarin- och chokladfrosseri. Sedan asfaltstrampande ner till Rötviken. Där bodde jag på campingen, gick säkert tio varv i den lilla butiken för att komma på vad jag var mest sugen på att äta (tur att butiken var så liten).

Regn, blött, gegga…
Här hade jag ett vägval att göra. Ursprungsplanen var att gå via Rörvattnet, följa vägen västerut upp på fjället, korsa Oldfjällen och gå ner vid Mjölkvattnet, vidare på vägen till Kolåsen. Alternativ två var att klafsa myr över till Jänsmässholmen och gå väg därifrån. Alternativ tre var väg ner till Åkersjön, över fjället vid Önrun och sedan väg till Olden.

På morgonen öste regnet ner. Det kom 15 mm där på morgonkvisten. Enligt rapporten skulle det fortsätta hela dagen och efterföljande dag. Som ni förstår valde jag därför alternativ tre.

Funderade ett tag på att ta vilodag på grund av regnintensiteten men det blev lite bättre under förmiddagen och jag kunde bege mig av efter att ha försäkrat mig om en sängplats i Åkersjön. Det blev några kilometers omväg, men det var det värt för att få sova i inomhus. När jag svängde in mot Önrun var det mycket bilar i rörelse. Jag stannade en fyrhjuling och frågade vad som var i görningen. Jag gissade älgjakt, men det var vinterförberedelse av vägen. Det var trevligt att många var ute och jag fick flera pratstunder som lättade upp under uppförsbacken. På andra sidan toppen var det slafsig myr tills jag kom ner till Finnsäter. Till min stora glädje fanns där en välskött rastplats med dass.

Guldglimtar
Efter många vägkilometer kom jag fram till Olden. I bygdegården finns ett välskött och minst sagt prisvärt vandrarhem som sköts av Stig. Jag möttes dessutom av ett gäng glada jägare som värmde mat åt mig, gav mig massa efterrättskaka och av Stig fick jag cola. Mums! Det visade sig att Stig har full koll på oss gröna bandet-vandrare och jag, som själv inte har läst så mycket på andras bloggar, fick mycket ny information. Den lyxiga kvällen avslutades med höjden av lyx: riktiga lakan och en riktig handduk.

Efter att ha sovit som en sten gick jag vidare med solen i ryggen och vinden i ansiktet. Solen byttes snart mot regn och jag började fundera på om min dröm att komma fram till Kolåsen kanske inte var uppnåelig. Strax före lunch kommer en bil körandes bakom mig, saktar ner, stannar till, rutan vevas ner och föraren säger något i stil med: ”så du är ute och vandrar nu?” Kugghjulen snurrar lite innan jag kommer på att det är mannen som bjöd på rulltårta och cola i vintras när jag passerade hans gård. Det var ett trevligt avbrott att stanna och prata lite och jag blev återigen hoppfull till att sikta mot Kolåsen.

Växlande regn och sol gav många regnbågar. Finns alla fina skatter här? I skymningen kom jag slutligen fram till vandrarhemmet i Kolåsen. Hotellet hade stängt och stället var öde, som tur var hade jag fått information om hur jag skulle ta mig in. Fötterna var trötta efter längsta dagsetappen hittills. Här fick de dock en vilodag under vilken Fredrik dök upp och vi förberedde oss inför fortsatt vandring.

Skäckerfjällen
Förutom att det var mycket gegga och blött på stigen mot Skäckerfjällen var det en fantastisk dag. Äntligen hade jag sällskap och mitt på dagen försvann molntäcket, det kändes som hösten gjorde avbrott och gav oss en sista sommardag!

Vadet över Rutsälven gick mycket lättare än jag befarat och det var härligt att därefter komma upp på kalfjället igen. Detta fjällområde har jag inte varit i tidigare och liksom Artfjället stod det på önskelistan över fjäll jag ville passera under mitt gröna band. Det blev en omväg, men vad gör det när det var så vackert?

Det var dock ganska blött även på kalfjället och den kombinerade sommar- och vinterled som gick över fjället är inget annat än en vinterled. Som på de flesta fjäll kan man vandra där även på sommaren, men att kalla det markerad sommarled är ju fel om man drar leden över sjöar och alla geggiga myrar man kunnat hitta.

Att få se ett vackert fjäll med det underbara namnet Sockertoppen var en höjdpunkt.

Vi gick över ett pass och fick fantastisk utsikt över sjöar och fjäll. Nere i lä hittades en fin tältplats, himlen var molnfri och en svag vind blåste. När vi tittade på väderprognosen vi sjutiden trodde vi först att vi såg fel, klockan åtta skulle det regna mycket och blåsa mer. Men det var ju omöjligt, klarblå himmel.

Vind i seglen
Men omöjligt var det inte, prognosen stämde och regnet piskades av vinden mot tältet ända fram på småtimmarna och därefter var det bara blåst. I samband med att jag skriver ”bara blåst” kan jag nämna att jag aldrig förr sovit i tält när det blåst så här mycket. Det kändes som jag låg vaken hela natten, men sov så klart av och till för jag vaknade flera gånger till av att tältduken trycktes ner i ansiktet på mig av vinden. Vid klockan fem låg min sömnsega hjärna och funderade ett bra tag på vad som inte verkade stämma med tältöppningen innan jag for upp och öppnade dragkedjan till innertältet och inser att dragkedjan på yttertältet har gått upp helt och hållet och tältet är helt öppet, dörren fladdrar i vinden. Samma sak på Fredriks sida.

Plötsligt klarvaken drar jag igen öppningarna, studsar ur sovsäcken och ser över tältet utvändigt, trots att vi säkrat tältets stormlinor med stora stenar har en lossnat och flera av de andra hade blåst till ospändhet. Jag fixar detta så gott det går och flyr sedan in i det någorlunda vindskyddade tältet och inväntar morgonen. Måste fixa något slags dragkedjelåsning till nästa gång det blåser, tur att regnet slutat innan det började blåsa som mest, annars hade det blivit ordentligt blött! Jag som känt mig så trygg i förvissningen att man kunde känna sig trygg i dessa tält i alla väder.

Roars besök
Vinden fortsatte medan vi gick/klafsade ner mot Anjan och sedan vidare längs vägen mot Norge. Sista timmen kom även regnet. Vi hittade Bellingstua och trötta njöt vi av en sprakande brasa och regnsmatter mot taket. Väderprognosen var dock inte positiv och jag fick hjälp av pappan att via telefon se över detaljerna för kommande dagar. Det väntades två dagar med regn och vind som ökade till storm. Eftersom vi hade långt till nästa stuga och däremellan myrar och kalfjäll bestämde vi oss för att stanna i Bellingstua. Fötterna var glada och vi med.

Sen kom extremvädret Roar och på radio sa man att det väntades vindstyrkor på 25-35 m/s och nederbördsmängder på 110-150 mm, vilket är mer än man fått här på 30-50 år. Även om siffrorna är svåra att riktigt förstå, tycker jag att tidsperspektivet säger en del när man vet att detta inte direkt är den torraste delen av världen. Det viktigaste var dock att temperaturen var hög, en dryg meter snö hade varit betydligt sämre för mina möjligheter att ta mig fram. Ytterligare en negativ sak med vinden är att alla vackra höstlöv snabbt skakas av träden.

Vilodagar
Jag vet inte om de förutspådda vindstyrkorna och regnmängderna uppnåddes, men det regnade och blåste fascinerande mycket.

Bäcken utanför stugan förvandlade en närliggande myr till en sjö och bäcken svämmade över sina breddar, bron kom under vatten och vattnet strömmade vilt.

Vinden drev regnet horisontellt och trädtopparna dansade oroväckande i vindbyarna. Ett ordentligt oväder var det i alla fall och det hade inte gått att korsa fjället. Istället blev det kortspel, högläsning, virkning och mys framför brasan. Pappan hörde av sig regelbundet med uppdatering av väderrapporten så vi visste hur länge vi skulle behöva vänta. På radio pratade man hela dagen om stängda vägar och översvämning i skolor mm.

I stugan fanns försäljning av konserver och annan mat till skyhöga priser, hungrig som jag är stod jag mycket och tittade på detta skåp med ett ”överdåd” av matvaror som jag vanligtvis inte skulle ha tittat åt i butiken men som nu fick magen att kurra, jag blev till och med sugen på de konserverade persikohalvorna. Andra dagen i stugan avtog regnet och det var intressant att följa hur snabbt den nya sjön minskade i omfång och hur bäckens vilda strömmande lugnades.

(Regn, blött, gegga)^2
Ett lätt regn föll, men träden hade slutat dansa och det var härligt att åter vara på väg söderut. Asfaltsvägen följdes till Sandvika och sedan stigen upp på fjället. Ordentligt blött var det. Halkat runt i mörk gegga, slafsat runt i decimeterdjup vattenmättad vitmossa, korsat överfulla vattendrag och tagit mig över vattenfyllda myrar i hopp om att vattnet inte ska gå över kängskaften.

Tur att vilodagen ägnats åt lite skovård, trots att kängorna var nyinsmorda var jag förvånad över hur torra sockorna var på kvällen efter att kängorna utsatts för all denna väta. Det blir också tyngre att gå när det är blött eftersom fötterna sugs fast i geggan och man får kämpa lite extra med att dra loss fötterna för varje steg. Slurp, Slurp.

Det var som alltid en lättnad att komma ur skogen och upp på kalfjället. Utöver utsikt, känslan av frihet och av att man tar sig framåt med stormsteg efter skogens snirkliga stigar var kalfjället härligt torrt, lättvandrat och vackert.

De högsta bergstopparna var pudrade med säsongens första snö. Frampå eftermiddagen tittade solen fram och förgyllde världen. Kalfjället övergick i myr med vackra tallar som övergick i skog sista biten ner mot stugan i Ferslia. Efterföljande dag klafsade vi vidare.

Molnen var låga och när vi väl kommit upp ur skogens klafs var kalfjället inbäddat i moln. Vid lunchtid var vi framme i Angeltjønnhytta. Blöta och osugna på att bege oss vidare och tälta i dimma och blåst valde vi att stanna i stugan.

Strålande avslutning
Efter en blåsig eftermiddag som vi tillbringade i den varma stugan följde en kall och klar natt. Vi såg inget norrsken, men många tindrande stjärnor.

Sista dagen på etappen var kall men solig. Frosten låg kvar på skuggiga platser till efter lunch och de små vattenpölarna var istäckta. Det blev halare, men mindre geggigt.

vattennivåerna efter Roar var fortfarande höga. Det fina vädret med den frusna marken som gnistrade i solskenet och en stig som gick över lättvandrat kalfjäll men härlig utsikt gjorde detta till en toppendag. Vi kom fram på eftermiddagen till Storlien.

Björnfrossan
Jag vet inte exakt vad detta ord betyder, men kanske har jag fått en släng den. Det är väl självklart att jag är rädd för björn (självklart eftersom jag ju är rädd för allt) trots att man vet att risken är minimal. Hur som helst har oron stegrats betydligt i dessa trakter där jag i vintras såg björnspår och hörde att en björn skjutits dagen innan jag passerade. Och det är som om detta område vill att jag ska tänka på detta djur konstant. En karta uppsatt på en vägg vill man ju titta på, tills man inser att den visar platserna man skjutit björn på, alla frågar om jag sett vilda djur (och när jag inte nämner nalle, blir följdfrågan: ingen björn då? Hohoho), uppstoppade björnar, träbjörnar i trädgårdar, snidade björnsiluetter, namn på kartan så som Björnrun, Björnberget, Björnsätern, är det konstigt att jag inte tänker på annat?

Flera björnmardrömmar har förekommit när jag tältat. I skogen får jag en klaustrofobisk känsla när skuggor och träd trycker sig in mot stigen och mörka klumpar drar till sig min uppmärksamhet trots att jag försöker fokusera blicken framåt för att slippa se något som eventuellt finns där som jag inte vill se. Syns inte, finns inte. Sångtricket igen, men märker snart att jag nynnar ”rosor på kinden och solsken i blick” nej inte den ”lille Ole i skoven mellem trærne” nej inte den heller ”var glad och nöjd för vet du vad en…” Nej! För enligt skrocken ska man ju inte tala om trollen. Den längst dagsetappen avslutades i skymningen, plötsligt ser jag ett mörkt, runt, hårigt djur bredvid vägen, innan hjärtat stannar förstår hjärnan att det är en bastant liten häst.

Hitta hit
Jag är ju en ovan bloggare och har fortfarande problem att förstå hur detta fungerar. Häromdagen upptäckte jag en ny sida här på bloggen, som ni dessvärre inte kan se. Där kan jag se hur mina bloggbesökare hittat sidan. Förutom att gå in via en länk man fått fått från mig kan man hitta hit dels via sökmotorer, dels via andra sidor. Jag upptäckte då att andra bloggare skrivit om min sida och till och med tipsat andra om att gå in och läsa här. Känns ju fantastiskt att någon jag inte känner tycker att min berättelse i text och bilder är så läsvärd att det är värt att sprida och har då lagt in en länk till min blogg som andra har klickat på och kommit hit.

Sen har vi det här med sökmotorer. Jag kan då se vad folk har sökt på när de har fått upp min sida som ett alternativ att gå in på. De flesta har sökt på turkosabandet och/eller någon variant av stavning på mitt namn. Sedan finns det mer intressanta sökfraser, där jag gissar att den som söker kanske inte tycker att min sida riktigt kunnat uppfylla deras behov av information: ”Vad finns i Junkerdal”, ”blå jungfrun fästingar”, ”björnar i storlien”, ”landet runt med vild hasse”, ”turkossa”, ”öland vattentemperatur”, ”regn torrdräkt” mm. Turkossa det är jag det!

Längs etappen har jag snubblat över några intressanta skyltar:


Fortsatt färd
Imorgon påbörjas sista etappen. Otroligt. Eftersom det blivit ofrivillig vila på grund av ovädret, blir det ingen vilodag här i Storlien. Jag kommer att ha sällskap en stor del av tiden, men kommer antagligen att få avsluta på egen hand.

Gröna bandet etapp 5, dag 37 – 44

Det viktigaste först
Det är inte alla dagar som vandringsmotivationen är på topp. Denna etapp har jag haft lite motivationssvackor. Till stor del kan jag nog skylla på vädret som har varit ganska höstruskigt med blåst och regn. Därför har det blivit mycket stugboende och jag har också omplanerat sträckan för att undvika att vara på fjället i ösregn och stark vind utan möjlighet till inomhusboende och torkmöjligheter. Men det har också varit höstvackert med de mest otroliga färger. Det har blivit drygt 18 mil på 8 dagar med dagsetapper mellan 15 och 36 km.

Om sträckan
Jag följde vägen några kilometer från Boxfjäll och vek sedan av förbi Atostugan och över fjället till Arevattnet. Det regnade och blåste en hel. Det var låga moln, men jag hade tur och befann mig alltid under molnbasen. Vid Arevattnet finns en av länsstyrelsens stugor. Dessa har lite lägre standard än till exempel turistföreningens stugor, men det finns ved, sängar och de är betydligt billigare att övernatta i.

Under kvällen kunde jag sitta och överväga efterföljande dags uppförsbacke: 525 höjdmeter med ganska kraftig lutning. Jag såg dock aldrig toppen på uppförsbacken eftersom den var uppe i molnen som rullade över fjället i den starka vinden. Var detta verkligen ett smart vägval? I vintras kunde vi gå på sjöarnas is och hitta en mindre brant och mindre hög överfart, men nu kunde jag inte se några alternativ.

Jag tog det lugnt och pausade när det blev jobbigt. Stigningen är att jämföra med ca 3088 trappsteg (googlade upp att 17 cm är en standardhöjd på trappsteg). Ganska högt hur som helst och ryggsäcken var tung så här i början av etappen. Jag hade otrolig tur med molnen, de låg tätt innan jag började vandringen uppför och likaså när jag senare tittade tillbaka på fjället, men när jag passerade var toppen molnfri. Däremot var det inte vindfritt. Jag hade under vandringen upp varit i lä av fjället och vinden som mötte mig på toppen kändes som en chock, jag fick svårt att andas och kunde inte stå rak. Fick åter känslan av att vara som en seriefigur där jag vinglade stretade fram i motvinden, men alternativet var att gå ner 525 meter och gå upp igen när vinden mojnat och det kändes inte som ett alternativ.

Som tur är var sträckan där uppe på 1200 meters höjd inte så lång och jag kunde lättad ta mig ner på lugnare nivå. Jag hade oroat mig även för den branta nerförsbacken på andra sidan eftersom jag visste att benen skulle vara trötta efter stigningen och knäna mer utsatta i nerförslutet. Men det var en lättgådd grässlänt där jag kunde gå i zickzack för att minska påfrestningen. Jag hade upptäckt att stigen tog slut på kartan vid en brant ovanför Skalmodal. Jag valde därför att svänga av från leden lite före och gå längs fjället Aamere, på detta sätt slapp jag dessutom flera kilometer vägvandring. Fjället Aamere ser dock slätare ut på kartan än det kändes när jag gick där.

En något svårfunnen stig ledde ner till vägen som jag följde några kilometer. Vid en rastplats träffade jag på tre trevliga fiskare och fick lite tips inför fortsatta vandringen. Jag träffar ju otroligt få människor och bara att se folk i förbipasserande bilar känns som en trygghet: jag är inte helt ensam. När jag lämnat vägen och tagit mig över en bro orkade inte benen längre och jag slog upp mitt tält. Det blev skogstältning igen och jag som försöker undvika detta i min kamp mot fukten. Men hör och häpna, morgonen efter var tältet torrt: varken dagg, dimma, frost, regn eller kondens, hurra! Vinden tilltog under natten och jag var glad över min skyddade skogstältplats.

Jag följde fyrhjulingspår och stig upp på Västra Vardofjället. Ett tag såg det ut som om jag inte skulle komma så långt denna dag: jag ville fotografera varenda träd, så vackra färger var det. Emellanåt tittade solen fram och skapade en strålkastare över färgprakten. Obeskrivligt vackert! Väl uppe på fjället blåste det lite mer, men kändes ändå ganska varmt. Jag höll på att trilla baklänges av förvåning när, såg jag verkligen rätt? en vandrare dök upp framför mig på stigen, och en till och en till. Det var Janne, Uffe och Conny på väg norrut. Vi utbytte lite stigerfarenheter och jag kände mig därefter lite lättare på steget och lite mindre ensam på fjället. Konstigt egentligen, alla borde vara här nu, det är så vackert. Det blev en kortare dagsetapp, benen behövde vila efter gårdagens kämpande och eftersom höstrusket gjort mig än mer intresserad av stugboende tillbringades natten i Åtnikstugan, ytterligare en av länsstyrelsens stugor. Det är inte många som nyttjar dessa stugor, i all fall inte många som skriver i gästboken, de två senaste inläggen var av grönabandetvandrare (en var här veckan före och den andre en månad tidigare). Jag spanade efter bävern vi såg här i vintras, men jag såg den inte.

Även dagen genom Remdalen hade jag svårt att ta mig framåt på den lättvandrade stigen, de här färgerna på mark och träd, tänk att allt var grönt alldeles nyligen och kommer att vara vitt om inte länge.

Efter ett tag kom jag in i skogen, även den vacker så här års och där gick renar och betade, kamouflerade av björkstammarna. Strax före Tjåkkelestugan började det regna.

Detta är en av mina favoritstugor. Den tillhör länsstyrelsen, renoverades för några år sedan och är mysig, fräsch och vackert belägen vid älven. Jag hade nu lite olika alternativa vägval. Min ursprungsplan var att gå via Klimpfjäll, Raukasjö, Ankarede, Väktarmon, Gäddede. Detta skulle innebära mestadels tältning, långa sträckor över myrmark och passager över högre fjällområden. Väderprognosen utlovade dimma, regn, blåst, trist.

Som jag tidigare nämnt oroar jag mig ofta för saker så som att bli blöt, kall, hård vind etc. Jag vägde fördelarna mellan att vandra på det vackra fjället och den mindre mysiga vägen och kom fram till att energin just nu inte räckte till för strapatser på fjället. Över Stekenjokk gick vi även i vintras, så det skulle bli fint att återse utan sitt vita täcke, sen tänkte jag gå förbi och titta på Bjurälven, över fjället till Stora Blåsjön, sen väg till Jormvattnet och Gäddede.

Till en början hade jag stig och även om jag ofta helst undviker väg, var jag denna gång otroligt nöjd med att befinna mig på denna välmarkerade ”stig” eftersom det av och till var dimmigt, regnet regnade och vinden friskade i. Dessutom kanske Stekenjokkvägen är Sveriges vackraste. Jag travade på för att komma ner i skyddande skogsterräng inför kvällens ökande vind och nederbörd.

Återigen hade jag tur och hann precis in i tältet innan regnintensiteten stegrades. Nu kan man tänka att regnsmatter på tältduken är mysigt, men ösregn i kombination med stark vind gjorde att ljudnivån var hög trots öronproppar och sömnen blev tyvärr inte så bra.

Dagen efter hade jag tänkt vandra upp till Bjurälven och sedan vandra över fjället till Stora Blåsjön, men vädret var minst sagt oinspirerande och det kändes som jag hade vadd runt hjärnan efter den ljudliga och sömnlösa natten. Jag tog därför vägen istället. Bjurälven finns ju kvar till ett torrare tillfälle.

Regnet smattrade på mig hela dagen men eftersom jag gick väg tog jag mig snabbt framåt och jag visste att det efter en kort dagsetapp väntade en varm stuga. Vid dagens första chokladpaus upptäckte jag ett inbrott. Någon hade bitit hål på min ficka på avbärarbältet, bitit hål på chokladpåsen och knaprat i sig min choklad! Jag hade nog haft besök av en hungrig liten sork i tältet under natten. Fräckt!

Blåsjöns fjällcamping ligger otroligt vackert och det var härligt att bara vara i stugan och lyssna på regnet när man känner sig lite nere. Jag blev varmt emottagen av Inger på campingen, fick en trevlig pratstund och hon såg nog hur energifattig jag var för jag fick en fin röding och potatis som jag lagade till och njöt av, godaste middagen hittills!

Dagen efter bar det av till Jormvattnet. Ett tag funderade jag på att använda all rödingenergi och gå hela vägen till Gäddede, men jag vågade inte pressa mig för även om jag går bredvid asfalten så gott det går utgör vägvandrandet är en stor risk för skador. Därför blev det återigen en kortdag till Jormvattnet, där jag fick bo i samma stuga som i vintras.

Sista dagen till Gäddede hade jag tur och ett arbete med att byta ut vägbanan gjorde att stor del av sträckan var fin grusväg istället för hård asfalt. På Gäddede camping fick jag ett varmt emottagande, detta är en oas för oss långvandrare, en oas av hjälpsamhet och möte med trevliga människor.

Dessutom blev det pizza till middag, något jag längtat efter länge. Pizzerian skulle stänga kl åtta, jag blev förfärad när jag närmade mig vid halv sju och såg hur ljuset släcktes. Normalt hade jag kanske låtit pizzabagaren stänga i förtid och gå hem, men nu gick jag in och fick honom att slå på ugnen igen och tio minuter senare lämnade jag med en rykande varm pizza. Han fick ju ändå stänga en dryg timme tidigare än tiden som stod på dörren, jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag kommit fem minuter senare… Pizzatragedi. Kan man få skadestånd om en pizzeria stänger före utsatt tid? (Framförallt om det är söndag och de har stängt på måndagar).

I Gäddede väntade även en välfylld kartong där det utöver min mat fanns lyxig choklad och en sockerkaka, fortfarande hel och saftig, som den omtänksamma mamman bakat och skickat med. Dessutom finns en mataffär där jag planerat långvisit, tänk vilken härlig vilodag här i Gäddede, lite som i Vuoggatjålme fast tvärtom.

Näst sista etappen
Nu påbörjas näst sista etappen. Jag ser både fram emot målgången och oroas av den. Därefter väntar inte bara att jag slipper släpa på en tung ryggsäck och att jag får träffa alla där hemma, utan också en vardag, jobbsökande, anonymitet och mycket tid innanför fyra väggar istället för upplevelser utomhus. Denna långtur som länge känts oändlig har ett slut och det närmar sig med stormsteg. På gott och ont.

Fortsatt färd
Turen går vidare i sydostlig riktning. Väderleken ser inte alltför positivt ut och jag har lite olika vägvalsalternativ. Men planen är att gå härifrån till Kolåsen och sedan till Storlien via Norge. Om en vecka ansluter Fredrik till turen, ska bli så fantastiskt med sällskap!

Grönabandet etapp 4, dag 28 – 35

Det viktigaste först
Är fantastiskt nöjd med etappen. Tidigare har jag ibland varit skeptisk till mitt eget vägval, man den här gången har jag gått och varit otroligt nöjd med mitt val. Förutom att jag vandrat genom ett vackert landskap är hösten här med björkar som skiftar i gult, blåbärsris som färgar marken mörkt röd och mornarna med mystisk dimma. Tyvärr verkar min västra axel inte vilja sluta göra ont, så det blir många pauser. Det har blivit 17 mil på 7 dagar med dagsetapper på mellan 19 och 28 km.

Om sträckan
Det var skönt att komma iväg igen. Efter en liten skogspromenad kom jag upp och fick fin utsikt. Jag hittade en hyfsad tältplats i Smuolevagge och upptäckte att min spotsändare inte gick att starta. Jag hade valt att byta batterier till de extra jag burit med mig runt Sverige och tänkt att jag med säkerhet klarar mig med de nya hela vägen i mål. Tyvärr provstartade jag den inte. Turligt nog hade jag mobiltäckning och kunde meddela varför ingen spot kom. Dagen efter kom jag på att jag kunde testa att koppla den till det extrabatteri jag har för att ladda telefonen och, hurra, det fungerade!

Dagen efter följde jag Nasaleden och har väl lite åsikter om den, se nedan. Vackert var det hur som helst, såg flera älgar och massa ren. Jag valde att runda Nasafjället istället för att gå upp och titta vid Nasasilvergruva eftersom det blåste, regnade och var låga moln. Jag oroade mig för att behöva vada ett vattendrag (rådande väderlek gjorde det extra omysigt att ta av kängorna och få ett kallt fotbad) men det var inga problem.

Solen vann mer och mer över molnen och jag fick en fin dag över till Virvasshytta. Det var perfekt vandringsväg och leden var välmarkerad på norska sidan och gick i lättgådd fjällterräng. Tumvantarna behöll jag på i stort sett hela dagen och valde att övernatta i stugan för att torka allt och mysa framför brasan istället för att kura i tältet. Lätt sällskapssjuk hade jag också hoppats på att finna några glada vandrare i stugan, men den var dessvärre tom. Dagen efter hade molnen återigen dragit in och jag gick vidare längs ytterligare en vacker stig till Kvitstendalsstunet.

Hjortron och renar muntrade upp i regnet och till slut lyckades solen skapa både vacker regnbåge och gjorde att färgerna på fjället sprakade. I Kvitstendal tog jag en vilodag, både för att jag var trött och för att jag ville ha finaste vädret den dag jag skulle passera Artfjället. Detta är ett av de fjällområden som jag inte har varit i tidigare men sett fram emot att besöka och har därför försökt passa in det i min tur. Jag oroade mig lite för att återvända till de dåligt markerade lederna i Sverige, men blev positivt överraskad!

Sträckan ner mot Mjölkbäcken gick fint, sikten var betydligt bättre än när jag var här i vintras och inte såg ledmarkeringen på bilden ovan förrän jag var bara ett par meter bort.

Efter ett par kilometer på väg hittade jag en fin stig som ledde förbi samevistet i Gausjösjön och vidare upp till ingången till Sotsbäcksgrottan där en bäck rann ner och försvann. Därifrån fortsatte jag till en perfekt tältplats.

Detta var alltså Artfjället, hit vill jag återvända och utforska. Stigarna som ledde upp på fjället var lättvandrade och fjället var lika lättvandrat.

Passerade dagen efter Övre Sotträsket, gick ner i dalen och följde Ruttjebäcken ner till Rönäs, följde sedan fyrhjulingspår riktning Joesjö.

Sedan var det väglöst land, stigen som skulle dyka upp fanns inte, men på kalfjället hittade jag lite gamla rösen att följa. Det var otroligt fint med alla färger, sjöar och fjäll. Sista biten blev det djungelvandring och jag svor lite över mitt vägval, men jag träffade några svampplockare och hjortronplockare, så då kändes det inte längre lika hopplöst och tillslut kom jag till slutdestinationen Boxfjäll.

Ingen frid i fjällen
Första dagen träffade jag på många ripjägare. Jag fick då en möjlig förklaring till varför jag inte var en så prioriterad gäst i Vuoggatjålme: på grund av den kalla våren finns det färre ripor och Norge har därför valt att dra ner på jakten, vilket Sverige inte gjort, varpå de norska jägarna invandrar och den första kö jag har sett på länge var den av beväpnade gubbar som betalade stort för att varje dag få åka helikopter ut på jakt på fjället.

Jag gick spänstigt förbi kön med min stora säck på ryggen och riktigt kände hur de stirrade, antagligen tyckte de att jag var lika mycket idiot som jag tänkte om dem. Sen började även älgjakten i Sverige. Man hör ju både det ena och andra om detta med jakt, så jag har valt att pynta min ryggsäck med en varselväst… Jag pratade med en jägare i Rönäs och fick hjälp att kontakta de i Joesjö för att veta att jag kunde passera säkert.

Dag 200
Helt plötsligt hade jag varit ute i 200 dagar (varav 30 på vandring). Hur firades detta? Med champagne och jordgubbar så klart, fast i en något komprimerad 27,5 grams förpackning.

Tankar på tur
Första etappen på vandringen tänkte jag ganska mycket på hur tung ryggsäcken var och hur jag ska fira när jag kommer hem. Andra etappen tänkte jag mest bara på mygg. Tredje etappen tänkte jag på hur jag ska fira när jag kommer hem och lite på hur man ska håller sig torr. Fjärde etappen har jag tänkt mycket på hur jag ska fira när jag kommer hem.

Torrboll
Visst kan man tro att en person som skidat vitabandet inte kan tycka att det är kallt att vara ute och vandra i september. Fel! Jag har på mig mer kläder nu när jag vandrar än jag hade i vintras och är mer orolig för att frysa i tältet. Anledningen är fukt. Det är lättare att skydda sig mot snö än regn och blir jag blöt så blir jag kall. Förutom att regnet kan göra en blöt på dagarna, finns risken att bli blöt på natten. På tältet finns ventilationsluckor, men är det för vindstilla blir det ändå kondens. Och den fuktiga luften i regn, moln och dimma bidrar också. En fuktig sovsäck som packas ner är lika fuktig när den packas upp på kvällen. Blöta morgnar lossar jag innertältet från yttertältet för att försäkra mig om en så torr miljö som möjligt när jag ska slå upp det igen på kvällen.

Packningen förvaras i vattentäta påsar för att hindra regn från att blöta ner torra prylar och ett blött tält från att sprida sin väta i ryggsäcken.

Markerad led
Det pågår en insamling för att förbättra Kungsleden efter slitaget från alla som går där, jag önskar att insamlingen skulle gå till underhåll av alla andra leder som inte verkar underhållas överhuvudtaget. Känns lite som en säkerhetsrisk att leder är utmärkta på kartan som markerade, när de sedan är omöjliga att hitta. Kanske borde de tas bort från kartan.

Jag misstänker att till exempel Nasaleden inte har fått sina markeringar uppdaterade sedan den inrättades 2005 och leden jag gick före Vuoggatjålme var ännu äldre att döma av färgen på de markeringar jag lyckades hitta. På fjället går det ofta fint att gå utan led, men i skogsterräng blir det besvärligare. Väljer man en markerad led är det för att man vill ha markeringar, annars kan man ju gå var som helst. Än värre är det med broar som finns på kartan och antingen är

omöjliga att komma upp på,

uppenbart livsfarliga,

icke uppenbart livsfarliga beroende på från vilket håll du kommer eller

helt enkelt av.

Så fort man passerar gränsen till Norge blir det bättre, färgen dateras antagligen 2015, markeringarna är väl synliga och går att följa även om inte tillräckligt många fötter har trampat där för att en stig ska ha kunnat bildas, slipper man i alla fall fundera mycket på vilket bästa vägvalet är. Det finns färre spänger och färre broar, men eftersom icke underhållna spänger och broar utgör en fara känns det säkrare än de förfallna i Sverige.

I nöd och när man har lust
På fjället möter man många trevliga personer, men också vissa märkliga. Målet att minska vikten på packningen kan ibland leda till kreativa lösningar som jag är lite tveksam till. En tjej gick med låga gympaskor och när jag frågade om hon tog av dem för minsta vattendrag svarade hon att: nej, hon försökte med vilje hålla skorna blöta för strumporna var så smutsiga att hon fick skavsår om de var torra. Om någon undrar hur skorna luktade så var bara den en anledning att välja en annan kreativ lösning för att spara in på skovikt. En kille jag träffade en regnig dag i Padjelanta hade valt att lämna regnbyxorna hemma, men däremot ha med sig tre par vandringsbyxor.

Den mest osympatiska människa jag träffat var en pilgrim som tyckte att det var ok att han inte betalade i stugorna för han gav tillbaka på annat, ospecificerat, sätt. Han hade valt att inte kånka på ett tält utan hade bara nåt slags skynke. Han berättade om hur synd det varit om honom som blivit blöt och kall när han sovit under det och hur han sedan spenderat en hel dag i ett vindskydd och eldat av nödveden för att bli torr. Jag blev ordentligt arg för att han utnyttjar systemet med öppna nödvindskydd och sätter andra i fara genom att använda upp resurser som är till för att rädda liv. Om man ger sig ut på fjället i september med bara ett skynke som regnskydd, då har man valt att bli blöt och kall och är inte i nöd när man blir det. Så klart gick det inte att få honom att inse att det han gjorde var fel, han tyckte att han var en god människa som vandrar för fred. Suck.

Det här med vad olika personer anser vara berättigat nödtillstånd har tidigare oriat mig. Jag har mött skoteråkare som ansett sig vara i nöd när de behövt steka sina lunchhamburgare och valt att inte ta med ved på skotern. Och en skidåkare som valde att lämna ett samhälle med övernattningsmöjligheter och gå till ett vindskydd trots att ett oväder var i antågande och sedan glatt sa att det var ju gratis att bli inblåst i vindskyddet, och i det vädret kunde man ju inte fortsätta.

Det är fantastiskt att det finns stugor med nödved, men när systemet missbrukas får man bara hoppas att det finns någon ved kvar om man väl blir nödställd (i vintras drog jag runt på en påse ved en stor del av turen, om jag skulle behöva övernatta i ett vindskydd där ved saknades eller om jag inte var i livsfara utan endast tyckte att det var för otrevligt för att skida vidare eller tälta, men i ryggsäcken kan jag inte släpa på ved).

Fortsatt färd
Färden går vidare genom Västerbottensfjällen mot Gäddede. Strax därefter kommer Fredrik att ansluta till turen, äntligen sällskap! Näst mest längtar jag till butiken i Gäddede, betänk att det är den första butik jag har sett sedan den i Abisko även om det fanns en liten försäljning här i Boxfjäll också.

Grönabandet etapp 3, dag 19-26

Det viktigaste först
Förutom trötta fötter och lite ont i vänster axel mår jag fint. En stor lättnad är att myggen i stort sett har försvunnit. Under dessa 8 dagar har jag vandrat ca 175 km. Kortaste dagsetappen på 12 km följdes av den längsta på 32 km. Efterföljande dag blev det 22 km. I stort sett kändes dessa tre etapper ungefär lika tunga. Om det var sommar under förra etappen har det varit höst denna. Det har regnat en hel del, vilket så klart blir blött och kallt men medför fördelar så som regnbågar, vackra moln och inte minst: myggfritt.

Skåpråttan
Innan jag påbörjade etappen hade jag vilodag i Ritsem. Såsom de flesta vilodagar kretsade även denna kring mat. I Ritsem finns en butik med litet och högt prissatt utbud. Som jag tidigare nämnt fanns en ”varsågod-låda” som jag genomsökte och gjorde fynd i. Dessutom hade jag turen att vara där på deras ”kylutrensningsdag” det vill säga då de slängde mat som inte var märkt. Jag fick gå igenom det som skulle slängas och bland annat en oöppnad juice och lite choklad hittade till min mage istället för till soptunnan. Ett par snälla Australiensare hade noterat mitt matintresse och gav mig en påse med sin överblivna mat innan de reste vidare, färskvaror! En tomat kunde jag genast skänka vidare till en annan trevlig vandrare. Med kvällsbussen kom min matkartong och jag kunde utvilad och mätt fortsätta turen.

Om sträckan
Etappen började med en båtfärd över sjön mot Akka. Därefter följde jag Padjelantaleden, träffade på två andra Gröna bandet vandrare ”systrar på tur”. Jag vek av vid Kisurisstugan och följde leden över fjället.

Tältade med utsikt över dalen och Akka. Myggfritt!

Dagen efter fick jag fin utsikt över Låddejåkkå. Det blåste upp, men jag hittade en perfekt tältplats bakom en liten kulle. Stod jag upp utanför tältet var vinden stark men nere på tältets nivå var det stilla. En stor ren och en liten ren passerade mig flera gånger och funderade nog på vad jag var för filur.

Under natten regnade det och efterföljande dag likaså. Det var dock helt myggfritt, så det kändes som en njutning trots allt. Jag bestämde mig dock för att det fick bli stuga till kvällen.

I Staloloukta njöt jag av en fin solnedgång och av att övernatta inomhus. Regnet och blåsten fortsatte även följande dag och detta i kombination med att jag kände mig trött och oinspirerad gjorde att de 12 kilometerna till Staddajåkkå blev tunga. Den trevliga stugvärden där gav tips om brödbakning på fjället och berättade om vad olika samiska platsnamn betyder.

Vinden tilltog och eftersom närmaste dryga milen efter Stadda är på betydligt högre höjd valde jag att stanna i dessa stugor och hoppas att jag följande dag skulle vara inspirerad för långvandring. Och det var jag! Trots regnbyar och blåst kändes det som jag flög fram och det slutade på dryga tre mil innan jag slog upp mitt tält. Enda personen jag träffade under dagen var stugvärden från Pieskehaure, trevligt.

Han gjorde mig uppmärksam på att det längs fjällsluttningarna växer små, perfekta, väldoftande orkidéer. Dagen efter blev den blötaste hittills. Jag fick gott om tid att tänka aggressiva tankar över de som ritat in stigar som ”välmarkerade” på kartan när de i verkligheten är i stort sett omarkerade. Jag kände en stor lättnad varje gång jag såg ett kängavtryck eftersom jag då visste att andra gått samma väg som jag.

Turen gick på skrå runt Pieskejaure och jag tänker att jag gärna vill återse denna plats vid ett senare tillfälle när solen lyser upp sjöns turkosa vatten. Dagen avslutades i Mavas där jag övernattade. På morgonen var marken täckt av frost och efter en kylig morgon följde en strålande vacker men något blåsig dag.

Det var en fin, lättgången stig, vackra sjöar, en lång strand och mäktiga fjäll. Jag såg inte en kotte förrän en stor ryggsäck dök upp i horisonten. Det visade sig vara en riktig fotograf ute på fotouppdrag. Spännande! Det blev en lång pratstund innan vi fortsatte åt olika håll.

Jag fortsatte några kilometer ner i skogen. Passerade en skylt där det stod att det bara var 24 km till min slutdestination. Jaha, tänkte jag, då har jag väl mätt fel i kartan. Men tyvärr var nog skylten fel…

Under natten blev det återigen frost och dagen efter strålande vacker. Jag fick dock återigen tillfälle att sura. Efter att ha letat efter en dåligt markerad led och tagit mig fram meter för meter och tydligaste tecknet på att jag var på rätt väg var att det då och då dök upp en trasig bro, insåg jag att jag inte skulle hinna fram innan midnatt i detta tempo, och jag som ville fram före fem för att hinna handla.

Därför riktade jag näsan mot målet, struntade i den obefintliga stigen och klafsade på i geggan. Så klart hade den från början fina skogen efterhand bytts mot sump och videsnår.

Sen blev det bättre, jag bedrev konditionsträning när jag insåg att kl fem var ett möjligt, om än optimistiskt, mål och susade fram genom skogen. Tänkandes: pannkaka… När det blev lite för jobbigt varvade jag denna målbild med ett ”det är i alla fall inga mygg”.

Jag nådde fram strax före fem, slängde mig in i receptionen och ni kan ju föreställa er min besvikelse när det visade sig att: hoppsan idag hade de visst redan varit och handlat. Ofattbart tänkte jag eftersom jag ju pratat med henne om hur mycket jag gick och längtade efter färsk mat på fjället och hon då sagt att det var kl fem som gällde.

Min matlåda hade heller inte kommit. Vilket det dagen efter visade sig att den visst gjort, men gubben som tagit emot den hade valt att inte informera övriga som jobbade där. Och det var inte som att de ens bad om ursäkt för nåt av detta. Till min glädje hade min omtänksamma mamma stoppat ner lite färsk frukt och grönsaker, som jag tröståt!

Så om någon tänker sig att leden via Vuoggatjålme är en bra väg, kan jag sammanfatta det hela som att jag hellre hade gått väg 95 än genom skogen, jag tror att utsikten varit vackrare än den i snårskogen och man hade tagit sig framåt, jag hade om möjligt försökt att inte ha något med stugbyn i Vuoggatjålme att göra: nonchalansen hos vissa i personalen (jag har dock fått bra service av andra) medför problem och de tar mycket betlat för boendet. Ahhh härligt nu fick jag gnälla av mig ordentligt!

Om fritid
När jag inte vandrar fotar jag en hel del, förra etappen roade jag mig med självutlösare och fjärrkontroll. Det kan ju vara kul med lite bilder av sig själv också. Fjärrkontrollen till kameran fungerar dock halvbra och de flesta bilder står jag med armen utsträckt mot kameran och rynkad panna (det är när de tio första knapptrycken inte fungerat och jag fortsätter försöka med dåligt tålamod).

Dessutom utnyttjade jag kompaktkamerans vattentäthet och tog undervattensbilder. Jag hade intensivt hoppats att någon skulle fråga om den märkliga bubbelbilden i föregående inlägg, men trots att ingen frågat vill jag berätta att det är bubblor på mossliknande växtlighet i en fjällbäck. Övrig fritid ägnas åt att njuta av utsikten och kvällstid i tältet lyssnar jag lite på musik och virkar innan ögonen faller ihop.

Svåruttalade platsnamn
Här i fjällen är namnen på kartan ofta svåruttalade, men för den som är kunnig i språket berättar namnen ofta saker om platsen, om bäcken går i en ravin, om sluttningen är torr etc. Jag är dessvärre helt okunnig. En dag träffade jag två österrikare som skulle till nåt som lät som om det stavades typ Ahkastouhggårrná, spännande det är säkert nån topp tänkte jag. Tills jag förstod att de försökte säga Akkastugorna.

Hösttecken
Hösten har kommit med stormsteg.

Frost,

röda löv,

mogna hjortron,

dimma,

norrsken,

kall och klar luft. Härligt!

Vanliga frågor
En av de vanligaste frågor jag får är om jag har lyckats få någon sponsor. Svaret är tyvärr nej. Förutom Kajaktiv som lånade ut en kajak till mitt blå band, som jag dessvärre inte genomförde. Jag har gjort försök, men svaret jag har fått från samtliga är att de får många förfrågningar och tyvärr inte har möjlighet att hjälpa mig. Inte ens marknadsföringsansvariga på Biltema trodde att mitt kvalitetstest av deras produkter skulle hjälpa dem i deras marknadsföring.

Fortsatt färd
Efter en vilodag här i Vuoggatjålme går turen imorgon vidare mot Boxfjäll. Jag har velat lite fram och tillbaka vilken väg jag ska välja, men jag fortsätter i stora drag som i vintras. Blir det för surt att traska de dåligt markerade stigarna får jag väl ta mig österut till stigarnas E4, men jag gör ett försök!

Grönabandet etapp 2, dag 11-17

Det viktigaste först
Nu verkar kroppen vant sig någorlunda vid att vandra. Vaggandet har upphört och de enda bölder jag har på axlarna är de puckelpister som envisa myggor och knott orsakar. Jag har haft två stora problem denna etapp: nämnda odjur och värmen. Jag har vandrat ca 12,5 mil på 7 dagar. Etapperna har varierat mellan dryga 14 km och 20 km.

Dag 14 upptäckte jag att sulan höll på att lossna på ena kängan, jag fick användning av min Liquisole-limtub som jag har förflyttat runt landet och jag hoppas att alla som har en tumme över håller den för att limningen ska fungera 🙂

Om sträckan
När jag startade från Abisko visste jag inte riktigt vilken väg jag skulle ta. I stort hade jag tre alternativ, samma väg som i vintras (snabbt och kort längs Kungsleden), för mig ny väg in i Norge (slippa Kungsleden men inte få återse platser jag sett på vintern) eller att gå som i vintras men ta en ”genväg” via Vistasdalen och Nallo (slippa Kungsleden och återse platser jag sett på en tidigare vintertur).

Efter några timmar på Kungsleden strök jag det första alternativet, denna led är verkligen en motorväg: flerfilig med för många stressade resenärer som håller för hög hastighet. Jag valde till slut det sista alternativet. Tältade så fort det blev trädfritt i Keronbacken. Såg att det skulle finnas en markerad led som vek av och gick på ostsidan av Alesjaure.

Markeringen var minst sagt bristfällig, men jag tog mig i alla fall över ett lite otrevligt vad (lång sträcka, mycket vatten, djupt, stora stenblock) kändes skönt att det på andra stranden satt två, som det i sinom tid visade sig, trevliga skåningar som hade uppsikt över mig. Å andra sidan hade det inte hänt nåt mer än att jag blivit blöt om jag ramlat så vadet var inte otrevligt på ett oroande sätt.

Misslyckades med att hitta en blåsig plats trots att jag ställde tältet på mest utsatta kullen, med vy över en spegelblank Alesjaure.

Dagen efter var det en magnifik utsikt över Vistasdalen, den dalen har allt: imponerande berg, glaciärer och turkost vattendrag. När jag passerade Vistasstugan fick jag en trevlig pratstund med stugvärdarna, fyllde på sockerbalansen och spanade in den perfekta tältplatsen på en platå med utsikt mot Nallo.

På kvällen blev det en promenad upp på den närliggande sms-kullen för kontakt med familjen. På vägen blev det en extra efterrätt: hjortron! Dock är endast ett fåtal mogna.

Vandringen in mot Nallo är också obeskrivligt vacker, hur kan någon välja Kungsleden istället? Dessutom låg delar av den i behaglig skugga från de höga bergen. Utanför Nallostugan satt jag länge och pratade med stugvärden och fortsatte stärkt av hans positiva inställning till mitt tilltag.

Från kvällens tältplats hade jag utsikt över dalen och Sälkastugorna. Efter några kilometer längs Kungsleden vek jag av mot Hukejaure, upplevde vindstilla myggkaos, genade över fjällen och slog utmattad upp mitt tält på en kulle ovanför Kaisejaure.

Denna natt kunde jag sova utan öronproppar, vilket innebär att tältduken inte prasslade av en enda liten vindpust.

Den som bläddrar tillbaka till etapp 2 för vita bandet kan se en bild på hur ön i Kaisejaure såg ut i mars, när vinden drev snön över den. Vandringen ner till Sitausjaure var lätt: flackt landskap med torr och välmarkerad stig. Mot slutet av dagen träffade jag på ett gäng glada vandrare med lika många glada hundar. I Sitasjaure valde jag att bo i stugan, jag klarade inte mer mygg, fötterna var trötta och jag längtade efter att inte spendera hela kvällen inklämd i mitt tält. Jag fick dessutom prata med både trevliga stugvärdar och några turister.

Sista två milen till Ritsem går på grusväg, vilket inte är lika mysigt som fjällstig, men snabbare och nu hägrade duschen!

Utsikten var vacker, men ett dis gjorde fjällen otydliga. Jag tänkte mycket på hur kämpigt det var att ta sig denna sträcka i djup nysnö i mars och hur det nu bara var att stega fram längs vägen. I Ritsem tronade Akka majestätiskt på andra sidan sjön, duschen var ljuvlig och någon hade lagt en påse chips i ”varsågod-lådan”.

Vanligaste frågan
En av de vanligaste frågorna jag får är vad min ryggsäck väger. Mitt svar lyder: ”för mycket” och sedan Abisko vet jag att detta svar stämmer. Många skryter med att de bär mycket, medan jag anser att för tung säck innebär dålig planering.

Eftersom jag anser mig vara en god planerare skyller jag min för tunga säck på att jag har kläder för att klara mig även i oktoberkylan, att jag har vissa saker som man inte behöver under en vanlig tur men som jag nu vill ha för att tex kunna lägga ut information och bilder på bloggen, för att jag äter så rackarns mycket nuförtiden och därmed behöver stora mängder mat och slutligen för att jag ju är ensam och inte kan dela vikten av tält, kök mm med någon.

Den som nu inte vill läsa massa gnäll kan hoppa till sista stycket…

Bästa = sämsta
Första långvariga högtrycket på de senaste 180 dagarna. Tre tillsynes positiva företeelser (klart väder, värme, vindstilla) tillsammans med en icke positiv företeelse (bitande, surrande flygfän) har gjort att jag ibland trott att jag ska bli galen. Det är ju helt fantastiskt med klarblå himmel, att se fjälltopparna är inte alla förunnat, sluppit frysa har jag och även kunnat sova gott utan att oroa mig för att det blåser för mycket. Men ändå har detta varit turens jobbigaste väder. Värsta dagen såg jag ingen utväg annat än att att ge upp, detta gick bara inte! Men eftersom jag inte orkade tänka fortsatte jag, även om dagsetapperna ofta tagit väldigt lång tid.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men tänk att det är 25 grader varmt, det finns ingen skugga, ingen svalkande vind, du bär på en ca 25 kg tung ryggsäck, det är uppförsbacke, du svettas floder, du hör ett konstant surrande och hela tiden sticks det på axlar, panna, vader, händer, armar, kinder. Detta håller du på med i 8-10 timmar per dag. Känner du för en paus från vandrandet, då ökar intensiteten på stickandet.

Som sagt min kropp och hjärna fungerar dåligt vid överhettning och jag har under gångna etappen ofta:

• kämpat med att fokusera på att inte ta felsteg (jag menar t.ex. när går man balanserar över ett parti med stora stenar eller vadar samtidigt som man blir uppäten måste man försöka att inte tänka på odjuren eftersom oförsiktigt viftande kan leda till snubbeltrubbel)
• druckit så mycket vatten som möjligt
• doppat mitt huvud, armar och fötter i iskallt bäckvatten (hade jag varit en seriefigur hade vattnet vid dessa tillfällen förångats med ett fräsande vid mötet med huden)
• använt kartan som solfjäder och därmed viftat bort odjur och gett mig själv en svalkande vindpust
• försökt att njuta av den underbara utsikten

Mygg och knott
Jag har funderat på om detta inlägg bara skulle handla om mygg och knott eller om jag ska utöva härskartekniken att ignorera dem. Men eftersom de upptagit en stor del av mina tankar den senaste veckan måste jag väl skriva om dem också. Det går lite olika rykten på fjället om att det ska ha varit en extrem mängd mygg den gångna veckan på grund av att det har varit så kallt hittills ska tillgången ha exploderat när värmen väl kom.

Jag vet inte om det stämmer, men däremot är myggsäsongen ovanligt sen, vid denna tid på året brukar den värsta invasionen vara över. Jag trodde att mygg följde vissa regler, men måste tyvärr meddela att nedanstående myter inte är korrekta:

• över trädgränsen går man någorlunda säker
• svag vind är det enda som krävs för att de ska försvinna (människan utgör ett fint vindskydd och myggen väljer vid svag vind att bara käka på läsidan av dig)
• de gillar inte torra platser eller att vara ute i solen
• de känner empati för utmattade vandrare

Dessutom är de riktiga linslusar och har i sitt eviga kretsande runt mitt huvud flera gånger hamnat framför kameralinsen, suck!

På kvällarna flyr jag in i tältet så fort som möjligt. För att isolera mot solen slänger jag på sovsäcken uppepå tältet, sedan försöker jag att röra mig så lite som möjligt inne i det varma tältet tills solen försvinner bakom nåt fjäll, vilket brukar vara mellan åtta och nio, och svalka infinner sig.

På morgonen har jag försökt sätta väckarklockan på fem för att kunna packa ihop iklädd den myggtäta regnjackan innan solen gör det för svettigt. Jag har lyckats halvbra och sällan pallrat mig ur sovsäcken tillräckligt tidigt. När solen väl lyser på tältet, vilket den ofta gjort strax efter kl sex är det redan för sent för drömmen om en sval morgonstund.

Helt hopplöst har det dock inte varit, jag oroade mig för odjursmängden i Vistasdalen, men till min stora glädje hade köldhålet Nikkaloukta återigen visat sig vara just ett sådant och den klara 25 gradiga dagen hade följts av en klar och frostberikad natt. Alla odjur hade inte dött, men de flesta.

Näst sista dagen på etappen kom en fantastisk känsla över mig, just efter dagens först bäcknedkylning började jag frysa! Underbart! En svag ihållande vind förgyllde mig dag och även om själva fryskänslan försvann när solen steg på himlen var vinden tillräcklig för att odjuren inte skulle kunna attackera från läsidan.

Fortsatt färd
Det blir en vilodag här i Ritsem. Kroppen behöver det och dessutom har min matkartong ännu inte anlänt med bussgods… Dessutom behöver jag lite tid för att planera nästa etapp. Jag hade helst velat vika av in i Norge vid Sulitelma, men då blir det svårt att få ut nästa matdepå. I vintras löste jag detta genom att hoppa över en depå och ta med mat från Ritsem för drygt tjugo dagar, något jag inte kan drömma om att göra nu när jag inte har pulkan. Det ser ut att bli svalare och regnigare, så i nästa inlägg gnäller jag väl över det istället, även om det för mig just nu låter som en utopi.

Gröna bandet etapp 1, dag 1-9

Det viktigaste först
Det var en tung början på etappen. Ryggsäcken var tyngre än den någonsin förr varit. Första dagarna funderade jag på om det ens skulle vara möjligt för mig att förflytta ryggsäcken hela vägen till Abisko. Det var uppenbart vilka muskler som inte hade använts under cykelturen, fram på eftermiddagen vaggade jag fram som en gammal gumma och var tvungen att pausa så ofta att jag knappt tog mig framåt.

För att inte tala om axlarna, första kvällen upptäckte jag en svullnad på höger skuldra, stor som min kupade hand. Tokont gjorde det så klart, men den gick att massera efter någon dag och är numer försvunnen.

Lyckligtvis har det varit otroligt vackert, vilket gjort mödan värt. För att undvika skador har jag försökt ta lugna dagsetapper, även om inte distanserna varit så långa har pausandet och det låga tempot gjort att det tagit lång tid.
Det har blivit 17 mil på 9 dagar. Kortaste etappen var första dagen med dryga 15 km och sista dagen gjorde längtan till dusch och mataffär att jag tog mig de sista 28 kilometrarna, vilket känns i fötterna.

Innan början
Under vilodagen i Kilpisjärvi packades det om och gjordes en utflykt för att beundra fjällen i Lyngenalperna.

Dagen efter följde föräldrarna och farbror mig på båtturen över vattnet mot Treriksröset och den tre kilometerlånga promenaden till själva röset, där jag blev avvinkad.

Om sträckan
Jag har i stort följt samma väg som i vintras. Det har inte varit närmaste vägen, men den jag tror är den vackraste. Vem vill inte gå genom något som heter Isdalen? Dessutom har jag velat återse de platser som för ett halvår sedan var vita.

Att det inte blivit exakt samma väg beror på att jag i vintras undvek lavinfarliga branter och kunde korsa sjöar medan jag nu är beroende av att följa stigar och undvika för stora vattendrag.

Jag har varit lite orolig för att den kvardröjande vintern skulle ställa till problem, men har endast behövt passera mindre snöfält och inga vad har varit oöverstigliga.

Däremot har stigen ofta gått genom blöta fält och geggig skogsterräng. Däremellan har den ringlat upp och ner över fjällen, genom gles tallskog och frodig björkskog.

Vädret
Åtta grader, regn och blåst… De första dagarna funderade jag mycket på om vintern kanske redan kommit och att det i år inte skulle bli någon höst.

En dag hamnade jag bland molnen och fick svårt att följa stigen på grund av den dåliga sikten, dessutom blev det både blött och kallt. Fantastiskt vackert blev det när molnen skingrades och dalen framträdde nedanför.

Mot slutet av etappen klarnade det upp och jag fick en fantastisk utsikt över Torneträsk.

Sista dagen återvände sommaren med besked. Ett mellanting gällande temperaturen hade varit att föredra, men vacker, klarblå himmel var en njutning.

Djur
Jag har sällan varit i fjällen under mygg- och knottsäsongen och det är helt klart något man bör undvika. När vinden stillnar kommer de fram i stor mängd och äter upp en. Lyckligtvis har det varit stark vind de dagar jag varit tvungen att gå genom skog, något som annars hade blivit en surrande och stickande prövning. Trevligare är att se renar.

Första morgonen i tältet, när jag tog ur öronpropparna, hörde jag en rens mumsande precis utanför tältduken. Senare samma morgon blev en liten lämmel ledsen när jag rev tältet och dess nyfunna, varma, vindtäta boning försvann.

Jag passerade genom Dividalen, där tydligen björnar ska husera. För säkerhets skull använde jag sångtricket, men hade svårt att hitta på tillräckligt många sånger jag kan texten på eftersom dalen var lång. När jag kommit till tema julpsalmer tänkte jag att det fick räcka och ingen björn såg jag.

Boende
Det har blivit både tältande och stugboende. Jag har valt stugor när väder och vind har gjort mig kall och blöt samt för att få sällskap. Det är egentligen lättare att gå ensam än med sällskap man inte riktigt synkar med, till exempel behöver jag både fler matpauser och fotopauser än de flesta.

Däremot blir det ensamt att efter en ensam vandringsdag sitter ensam i sitt tält. I stugorna har det alltid funnits folk. I Dærtahytta hade jag trevligt sällskap, som gav mig massa ny energi och som det kändes tråkigt att lämna dagen efter, medan jag gärna hade sluppit kaosfamiljen som var i Dividalshytta.

Vandringssällskap
Strax före Gaskashytta träffade jag på Louise från Tyskland (från samma stad jag själv bott i) och lite senare träffade jag på Oskari, från Finland. Dagen efter utgjorde vi en vandrande trio och på kvällen slog vi upp ett tältläger ovanför älven.

Middagssällskap och kvällspromenad ett stycke upp på fjället. De sista två dagarna vandrade jag och Louise tillsammans. Tiden gick snabbt och backarna kändes inte lika tunga.

Då och nu
Jag fascineras av att återse platserna från i vintras. Ofta känner jag igen ett berg, minns hur jobbig en backe var eller vad jag tänkte på på en viss plats. På något sätt tänker jag att det ska vara på samma sätt nu som då. Till exempel när jag var i Voumahytta. I februari var här full fart, fiskades och fanns trevligt sällskap. Ni infann sig en surrealistisk känsla när stugan stod tom.

Jag gick in och kunde se framför mig de människor, ljus och saker som varit där då, men nu var det mörkt och tomt och inte ett spår av allt som tidigare varit där. Dessutom saknades isen på sjön, de meterhöga snöhögarna utanför dörren och det var omöjligt att förstå hur jag då inte vågat gå själv till dasset av rädsla för att inte hitta tillbaka till stugan i snöyran…

Fortsatt färd
Här i Abisko har det blivit en vilodag och jag har tittat på den fortsatta planen. Det är inte helt klart vilken väg jag ska välja, men nästa etappmål blir Ritsem. Så får vi se om jag går på den överbefolkade Kungsleden eller väljer att gå en sväng in i Norge eller viker av på mindre trafikerade stigar. Matsäcken packas full med nygräddade pannkakor och jag känner mig laddad med ny energi.

Det viktigaste först
Intressant nog har jag efter att jag återupptagit cyklandet efter min paddlingspaus märkt att jag fortfarande har problem med vänsterhandens småfingrar, men det yttrar sig helt annorlunda. Förut tappade jag känsel och styrsel i fingrarna och det höll i sig så jag var fumlig hela tiden. Det har gått över. Istället är det som att samma fingrar ”sover” på morgonen när jag vaknar och jag kan först inte röra dem alls, men de är helt återställda några sekunder senare. Märkligt. Denna etapp har jag cyklat 76 mil fördelat på 12 dagar och haft en vilodag. Etapperna har varierat mellan 31 och 94 kilometer.

Norrland
Cykeln rullade som aldrig förr när jag lämnade Ö-vik, tack var att den tagits om hand så väl av min släkting där. Landskapet ändrade utseende markant och Höga kustens snirkliga och backiga grusvägar byttes mot raka, plattare och asfalterade vägar genom ödsliga tallskogar på sandig mark.

Skogen öppnade ibland upp sig kring tjärnar och myrar. Även trafiken var annorlunda, inte en husbil i sikte och jag var mestadels ensam på vägen. Jag fick göra en lång omväg för att undvika E4. Mot kvällen drog mörka moln in med avlägset mullrande. Därför valde jag en tältplats med god avrinning där jag lyckades slå upp tältet och få in mina saker precis innan himlen öppnade sig.

Sightseeing
Det blev en tidig start. En trevlig dam tipsade mig om att det skulle vara marknad i Nordmaling den dagen. Jag tackade för tipset, som för mig inte var värdefullt för att jag skulle gå på marknad, utan för att jag skulle skynda mig att passerade orten innan den förestående marknaden hann skapa folksamlingar. Istället tog jag båt ut till Norrbyskär, efter tips från släkten i Ö-vik.

Detta är en ögrupp där ett sågverk funnits och där ägaren byggde upp ett samhälle för arbetarna. Jag tog en guidad visning där man satt i ett litet tåg och åkte runt ön. Nu är det populärt att ha sommarstuga i de tidigare arbetarbostäderna.

Det var fint på ön och en intressant guidning, men det kändes också obehagligt att man gjort ett semesterparadis av en tidigare misär (barnarbete, trångboddhet, slit) även om det enligt guiden gjordes åtgärder för en drägligare tillvaro för arbetarna. Dessutom obehagligt att tänka sig vilken makt ägaren haft över de som arbetade där och bestämt över allt från hur de identiska bostäderna skulle se ut, till vilka ämnen barnen skulle ha i skolan för att de skulle bli bra arbetare i produktionen.

Tillbaka på fastlandet förundrades jag över det platta landskapet och när jag rullade in i Umeå kändes det som att vara tillbaka i Skåne.

Jag stannade tillräckligt länge i Umeå för att besöka en friluftsbutik, en mataffär och få dålig sömn på grund av snarkningar (man tror ju man ska slippa det på ett rum för damer).

Dag 150
Det var nu återigen dags för en tur ut i skärgården. Först färja till Holmön. Jag hade sett färjan på bild och på bilden liknade den de bilfärjor jag är van vid. Jag såg inte fram emot att stå ute på däck och hålla i cykeln de 40 minuter som överfarten skulle ta. Framförallt inte när det började ösregna.

När jag gick ombord visade det sig dock att den främsta likheten var färgen. Cykeln surrades fast på det minimala bildäcket och jag kunde slå mig ner i en bekväm fåtölj inomhus.

På vandrarhemmet fick jag en egen lägenhet med hav och en fyr precis utanför fönstret. På kvällen skulle jag gå på en lokal musikfestival jag blivit inbjudan till. I grannlägenheternas övernattade ett par från Nigeria som också skulle dit. Det visade sig dock blivit ett missförstånd för denna kväll var det ytterligare en musikalisk händelse på ön.

När jag upptäckte misstaget tänkte jag dock att det ändå är trevligare med sällskap än vad man lyssnar på. Det slutade med att jag fick lyssna på en lite oinspirerad trubadur med en gles och trött publik. Kanske sällskapet inte hade varit så viktigt ändå…

Istället gick jag hem tidigt och njöt av att titta på fyren istället.

Vilodag
Ön som var den egentliga anledningen till att jag tog färjan ut till Holmön heter Stora Fjäderägg. Ibland kanske ni undrar hur jag väljer ut vilka platser jag ska besöka. Men jag antar att ni förstår varför jag valde att åka hit, en ö med detta namn bara måste besökas, dessutom gick båt dit och där fanns också ett vandrarhem.

Båten, som var en kopia av en gammal segelbåt, förde mig och övriga gäster ut till ön. Det blåste lagom och vi fick en angenäm tur över med Joar, ansvarig för vandrarhemmet, vid rodret.

På ön finns en markerad vandringsstig med ett informationshäfte som fint beskriver hur livet på ön sett ut, dess historia och nuvarande flora. Några timmar efter att jag ringt och bokat in mig på vandrarhemmets sista lediga rum blev jag uppringd av Joar som sa att det samtidigt som jag bokade via telefon kommit in en bokning via internet. Nejnejnej tänkte jag.

Istället fick jag erbjudande om att bo i en fiskarstuga utan el och vatten men gratis om jag kunde tänka mig det.

Om jag kunde! Vilken tur jag hade, fin stuga och tillgång till el och kök uppe på vandrarhemmet. Där kunde jag också umgås med det trevliga stugvärdsparet och alla de glada gästerna.

På sälspaning
Joar sa att alla som ville se säl skulle lyckas om man gick ner på läsidan av ön på kvällskvisten. Man skulle då skrämma iväg dem, men om man satt still på en sten skulle de återvända inom 15 minuter. Som liten hade jag en bunt gosedjurssälar. I längdordning: Sälla, Sälle, Jumbo, Sällen, Roby, Sällis, Sällan, Harry och Sälis (ni anar nog vilka tre som inte jag hittat på namnet till).

Hur som helst blev det en kvällspromenad till andra sidan ön. Jag mötte en grupp från vandrarhemmet som sa att de sett 8 sälar ligga på stranden, åtta! Men sälarna hade skrämts iväg när de hade rest sig för att gå. På en sten ganska långt från stranden satt två sälspanare kvar och det guppade lite sälar ute i vattnet, men ingen gick i land. Jag ville gå närmare, för även om de skulle komma upp så skulle man nästan inte se dem på det avståndet. Paret gav upp och jag gick närmare vattnet. Efter ett tag närmade sig en säl, men blev misstänksam och drog. Jag blev uppgiven och tänkte att jag nog satt mig för nära i min iver att se bra. Kändes trist när de andra hade sett så många! Baserat på att min smygförmåga nog är bättre än mitt tålamod, beslutade jag att tassa vidare till nästa vik.

Trots tysta steg skrämde jag iväg några men kunde ändå räkna till minst 32 sälar som låg på stenarna. Fantastiskt! Jag tog mig ända ner till vattenbrynet, ytterligare några sälar plumsade då i vattnet och låg utanför och guppade, många låg dock kvar. I och med detta sälöverflöd hade jag återfått maximalt tålamod men behövde bara sitta stilla och tyst en kort stund innan en säl kom simmande tillbaka och la sig på stenen precis utanför! Sen kom en till och en till och lade sig på stenarna omkring…
Det var ett spännande skådespel.

Tyvärr hade jag varken zoomobjektiv eller en kamera som klarar höga ISOtal bra. Det blev ändå en del bilder, men mest satt jag bara och lyssnade på gruffandet och fascinerades över deras smidiga smidighet. För mig går det inte att förstå hur dessa hala korvar lyckas kämpa sig upp på de hala, runda stenarna genom att vifta på fenor och liksom studsa på magarna tills de nått toppen. Ännu märkligare är hur säl nummer två, på sista bilden ovan, lyckats klämma in sig på samma sten. Och hur de sedan kan ligga där och balansera och dessutom sova.

Så tjusigt, jag kunde knappt slita mig, men solen hade gått ner, myggen kalasade på mig och sälarna behövde lämnas ensamma för att få sovro. Själv hade jag svårt att somna den kvällen av all eufori.

Somrigt
Dagen efter var härlig, jag var kvar på ön nästan hela dagen eftersom båten skulle segla tillbaka på eftermiddagen. Jag njöt av att sitta på bron vid mitt lilla hus, traskade runt på ön och åt lunch i sällskap med stugvärdarna. Båten tog mig tillbaka till Holmön, färjan till fastlandet och cykeln vidare längs kusten i den soliga, varma kvällen.

Bland annat passerade jag den gamla mareografen i Ratan. I och med landhöjningen står den numer på land och har ersatts av en ny som rapporterar havsnivåförändringarna som nämns på sjöväderrapporten.

Vägarbeten och botemedel
Jag passerade Robertsfors, kikade mig omkring i bruksorten och förundrades över det charmiga att det fanns allmänna hängmattor upphängda i en park. Jag hade sett fram emot en ganska lång dag, men med bra vägar. Tji fick jag. Jag blev inte överlycklig när jag såg vägarbetsskylten som förkunnade att asfalten tagits bort för omläggning de närmsta 10! kilometrarna. Jag slog vad med mig själv om hur många gånger kedjan skulle hoppa, jag trodde tio, men hade fel. Trots långsam färd på grund av all sten kom jag till slut förbi området med svarta händer efter de sex kedjehoppningarna.

Humöret återställdes nog inte förrän jag såg de charmiga småhusen i Lövånger kyrkby, som tillresande kyrkobesökare låtit bygga åt sig för att kunna bo i under kyrkobesöken. Dessa är numer vandrarhem och jag fick bo i ett av dem. Jag förundrades över hur få människor som verkade besöka och övernatta i denna pärla bland vandrarhem.

Avstickare
På morgonen kom ett par förbi och hälsade på mig när jag stod och packade min cykel. Vi hade bott på Stora Fjäderägg samtidigt. Målet för dagen var bekanta i Skellefteå, men på vägen valde jag att parkera kärran vid en stolpe och cykla 13 km ut till Bjuröklubb, till tonerna av Laleh så klart.

Där var fin utsikt men fyren var inte imponerande vacker. Återigen träffade jag på paret från Stora Fjäderägg. Det blev en lång dag. I Skellefteå blev jag väl mottagen hos Greger, Regina och deras fina barn.

Norrland igen
Efter några ärenden i storstan Skellefteå lämnade jag den så snabbt som möjligt. På banken verkade kassörskan tycka att jag var mer än lovligt korkad som gått dit i hopp om att kunna växla pengar. Som tur var fick jag hjälp av en annan bankkund med var jag kunde hitta ett växlingskontor istället.

En mörk tjärn skymtade mellan träden och i min iver att fotografera de fina näckrosorna påmindes jag om att myrmark sällan är så torr som den ser ut.

Jag njöt av det norrländska landskapet där jag rullade längs långa, raka vägar, kantade av tallskog. Av och till korsades min väg av en brusande älv och plötsligt dök den första renen upp framför mig.

Den långa dagen avslutades med en evigt lång grusväg. Medan jag ställde ifrån mig cykeln fick jag säkert tio myggbett. Detta uppvägdes av lyckan när jag av en dam fick en jordgubbsfylldtallrik med en rejäl skvätt grädde (vilken tur jag hade att hon också var laktosintolerant).

Besök
Det blev en lite kortare etapp än vanligtvis den dagen jag tog mig till Piteå och vidare till Öjebyn. När jag svängde in mot vandrarhemmet fanns en välkomstkommitté i form av Fredriks föräldrar och mormor på plats. Den helgen var det festivalen Piteå dansar och ler. Vi åkte in till Piteå, besökte Fredriks bror med familj, såg på folkvimlet, hittade något att äta bland alla festivalmatstånden och återvände sedan hem till en väntande efterrätt, hjortronpaj! Pajexperten Thomas hade varit i farten och den var fantastisk.

Nytt bakdäck
Morgonen efter kom Fredrik med tåg från Uppsala. Till slut löstes även problemet med mitt lite utslitna bakdäck, det är så praktiskt när reparatörerna kommer till cykeln istället för att cykeln ska komma till dem.

En härligt stor loppis besöktes och vi bjöds på god lunch innan det var dags att sätta sig på cykeln igen.

Även denna helg hade jag lyxen att ha sällskap av Fredrik på rullskridskor. Väldigt mörka moln kantade vår väg men turligt nog kom endast en vanlig liten skur innan solen åter dök fram.

Rapsfälten hade blommat över när jag var i Skåne, men här lyser de fortfarande gula, eller nu blev jag osäker, det kanske inte är raps. Men gult och fint är det i alla fall!

Det är en regnig sommar vi har
Jag har i stort haft tur med vädret. Jag menar visst har jag blivit regnad på, men jag har sluppit översvämningar och ofta fått mindre regn än väderrapporten förutspått eller vad de mörka molnen förebådat.

På samma sätt var det andra dagen Fredrik var med, lite regn men också lite sol. Dock drog en front upp över Sverige och skulle drabba mig på kvällen. Så blev det också, vilket passade stämningen fint när jag följde Fredrik till tåget och vinkade tills det försvann i fjärran.

Distans, grus, regn, mygg… Och nöjd
Det regnade hela natten och hela förmiddagen. Dessutom blev detta nog cykelturens tuffaste dag, 93 km, varav dryga 4 mil på grusväg. Ja ni förstår nog hur jag, cykeln och vagnen såg ut efteråt… Jag hade kunnat ta en spade och öst ur gegga ur vagnen. Vad skulle kunna bli tuffare? Mygg så klart, i mängd!

Det var omöjligt att stå still, lunchen åt jag i farten. Som tur var hade jag varken pastasallad eller skulle bre mackor. Hur skulle det ha gått? Den kalla pizzaresten var både god och lätt att stoppa i sig. Mot slutet av dagen var jag så klart rejält trött i benen, men också rejält nöjd med min prestation. Jag var enormt lättad när asfalten började, myggen blåste bort, regnet upphörde och jag hittade en matbutik i Töre. Där pratade jag med flera trevliga människor och laddade ny energi som tog mig ända till Kalix.

Glömska
Sista etappen in till Haparanda började genom fina tallskogar och jag tänkte att jag måste hitta ett exceptionellt vackert parti att fotografera. Jag susade fram och spejade efter ett bra ställe. Vad skymtade då mellan träden om inte ett grundvattenrör. Så jag fotograferade det och glömde sedan bort att jag skulle ta fina skogsbilder. Väl framme i Haparanda funderade jag över varför det enda jag känner till om denna ort är att det finns ett Ikea här och sen gick jag in på fjällrävenoutlet och provade ryggsäckar.

Helena lär sig saker om cyklar
I drygt en dag led jag av gnisslande, huggande frambroms. Jag frågade några cykelkunniga personer vad detta kunde bero på. Pappan kom med tipset att det kunde bero på väta. Då kom jag på att jag råkat spilla Cola över hjulet någon dag tidigare och när jag tittade närmare på hjulet såg jag att bromsklossarna liksom spritt ut svart gummi runt om bromsytan på hjulet. Detta sanerades med handsprit och toapapper. Hela hjulet och i synnerhet bromsarna sköljdes med vatten och därefter fungerar bromsen strålande. Cola kan alltså inte bara användas för rostborttagning utan även bromskuddsuppluckring.

Fortsatt färd
Utanför vandrarhemmet i Haparanda stod en snabb cykel och i vandrarhemmet väntade min farbror. Vi ska nu fortsätta turen tillsammans efter en vilodag i Haparanda skärgård. Det ska bli härligt med sällskap!

Det viktigaste först
Nu är jag tillbaka på cykeln. Jag mjukstartade i Upplands flacka landskap men har ändå dragit på mig lite härlig träningsvärk i benen de senaste dagarna, Höga kustens kuperade landskap är inte bara vackert utan även kämpigt! I övrigt inga defekter. Under denna etapp har det cyklats ca 610 km.

Första dagarna på etappen hade jag sällskap av min bror. Det blev lite kortare dagsetapper, vilket var bra som uppvärmning efter att benen suttit och slappat i kajaken i två veckor. Det var också härligt platt i norra Uppland och Gävleborg.

Andra dagen regnade det en del. Vi bjöds på lunch hos vännerna Jenny och Edward i Gävle. När man satt inne i deras varma, trevliga lägenhet var det svårt att bege sig ut i det blöta, grå och fortsätta turen.

Dagen därpå passerade vi flera fina bruksmiljöer.

I Axmarbruk blev John upphämtad.

Jag såg mig omkring på bruksområdet och fortsatte sedan ytterligare en bit.

Eftermiddagen förgylldes av att vännerna Kajsa, Jon och Alfred mötte upp. De var på väg söderut och gjorde en avstickare från E4 för att träffa mig. Fantastiskt mysigt att få träffa Alfred för första gången och dessutom hade de med sig Cola och chokladbollar som vi njöt av i en fin, men något myggig, skogsdunge. Det blev en kort men energigivande träff, så härligt att få lite nytt att tänka på längs vägen.

När jag rullade genom ett bostadsområde i Ljusne reagerade jag över att det var så mycket barn ute i lekplatserna, på gårdarna och delvis på gatan och lekte. Följdtanken blev att det är konstigt att detta skulle vara så ovanligt att det är något att reagera för. Min tredje tanke var att det nog inte var en enda av ungarna som var blond…

Dagen med det mest långvariga regnet började med regn, slutade med regn och däremellan funderade jag aldrig på att ta av mig regnkläderna. På nåt sätt är det ändå lite praktiskt när det inte finns någon ljusning. Vissa dagar växlar det var och varannan minut mellan tokvarmt solsken och regnskurar. Eftersom jag inte orkar stanna och byta kläder ett oändligt antal gånger blir det till att antingen frysa för att jag blivit blöt eller svettas i regnkläderna i solskenet.

Men denna dag var det ingen hejd på regnandet och därför kunde jag hela tiden vara perfekt klädd. Jag skrattade lite åt hur blött det var, efter ett tag kan det inte bli blötare och då är ju regnet inget att sura över, jag hade det ju ändå torrt i regnkläderna.

Lunchen blev en trist historia i vägkanten, kändes inte lönt att söka upp en fin plats.

Dagen bjöd dock på ett par ljusglimtar (ingen av dem från solen). Jag vet att jag tänkte att jag skulle skriva om dem på bloggen så att ingen tror att jag cyklar runt i regnet och deppar, men jag minns bara en sak: att kullarna/bergen som började dyka upp gav mig en känsla av att vara på rätt väg – mot fjällen. Hälsingland bjöd så klart också på åsynen av stora, vackra och röda gårdar.

Efter en hel dag i regnet och med flera mils geggig grusväg bakom mig, var jag så blöt att det rann nerför kläder och ansikte och smuts täckte packningen och hade stänkt upp på min rygg. Trots detta blev jag välkomnad hem till vännen Kajsas familj i Utnäs. Det kändes lite jobbigt att så här vid mitt första besök i Utnäs komma dragandes med all väta och smuts men deras gästfrihet fick mig snart att känna mig bättre till mods och med deras hjälp blev allt rengjort och torkat. Regnmätaren visade att det kommit 22 mm under eftermiddagen och termometern stod på 9 grader… Brrr, en skönare dusch kan jag inte minnas!

Om man ska se till fördelarna med detta ihärdiga regnande blev det ju även ett bra test av mina relativt nya regnkläder och de höll måttet! Nu kan jag därför göra reklam för mitt Houdini regnställ också, det är inte bara i bekvämt stretchmaterial, icke GoreTex och tillgängligt i de vackraste av färger, utan även bra på att hålla mig torr. Det kanske man i och för sig skulle förvänta sig av ett regnställ. Men för det första är jag alltid lite skeptisk mot nymodigheter (stretch, icke goretex, annat märke) för det andra var det så blött som om jag stått i duschen hela dagen. Jag hade på mig regnjackshuvan under hjälmen, såg säkert helt galet ut, men det bjuder jag på om jag får förbli torr.

Efter gårdagens regnande, så tog jag en sovmorgon i Utnäs. Sedan rullade jag fram genom ett regnigt Hudiksvall och på småvägar norrut.

Hela förmiddagen hade jag telefonkontakt med vännen Magda som satt i bilen med familjen på väg söderut. Med perfekt timing möttes vi upp på en avfart från E4 och hela familjen tumlade ur bilen med massa skratt. Det blev en kort pratstund vid vägkanten och jag fortsatte sedan turen med mycket mer energi och massa nytt att tänka på.

Jesper frågade om det inte blir långtråkigt för mig ibland. Och så är det ju, ganska ofta. Men att träffa glada vänner och tänka på mötet kan hjälpa mot tristessanfall i flera dagar. När inga vänner finns att tillgå i närheten försöker jag hitta något fint att stanna och titta på, allt från några blommor till naturreservat. Ganska ofta slår jag också på nåt uppiggande radioprogram och när en härlig låt dyker upp sjunger jag med så högt jag vågar och gungar med så gott det går. Som sagt om någon ser eller hör mig så bjuder jag på denna ovackra syn också.

Jag passerade många vackra backar med utsikt, mötte ihärdiga mygg, lika envisa svidarn samt hittade ett kantarellfält där jag kunde plocka ihop en lagom mängd svamp.

Dagen efter tänkte jag äta min frukost på något vackert ställe längs vägen. Men så fort jag stod still kom insektsattacken och efter tio meter började det regna… Det som nyss känts som en mysig idé verkade plötsligt osmart. Men kort därefter hittade jag en fin strand med lagom insektsskingrande vind och nästan uppehåll. Sträckan gick sedan genom flera fina småorter längs kusten. Det kanske hade känts ännu mysigare om det inte hade regnat stora delar av dagen 🙂 som avslutades med ett sista kraftprov i backen upp till Norra stadsberget i Sundsvall där Fredrik anslöt senare på kvällen. Jag bjöd på överraskningsförrättskantarellmacka och han på överraskningsefterrättsfavorittårta.

Morgonen därpå åkte Fredrik med all packning till Härnösand, parkerade, tog bussen till Timrå och bytte om till rullskridskor.

Samtidigt rullade jag nerför Norra stadsberget och cyklade till Timrå, där vi återigen möttes och fortsatte tillsammans. Detta var en helt oprövad kombination och visade sig fungera fint. Mycket tack vare att vi kunde följa asfalterade vägar hela tiden och att Fredriks stålben klarar att ställa sig i ett par skridskor han inte rört på fem år och köra fem mil två dagar i rad. Stålmannen var snabbare uppför och långsammare nerför (av säkerhetsskäl).

Vädret var soligt och fint tills en åskskur kom. Jag hann inte ens ha någon regnkläder-eller-inte-regnkläder diskussion med mig själv innan jag hunnit bli dyngsur. Detta var det hittills häftigaste regnet och även första åskmullret på nära håll. Kraften i regndropparna gjorde att det sved på ben och i ansiktet i nedslagsplatserna. Strax innan Härnösand lyckades jag med turens första loppisbeök, men dessvärre inga fynd.

Dagen efter blev fin. Vi följde vackert kuperade, lätt trafikerade asfaltsvägar.

Sommaren har inte kommit lika långt här uppe i norr och vägen kantas av fina sommarblommor som blommat över längre söderut. Regnet gjorde uppehåll och det fanns inget att klaga på förutom att helgen tagit slut för snabbt och Fredrik fick hoppa på bussen för färd tillbaka till bilen i Härnösand.

Man kan säga att han hoppade av i rättan tid. Därefter kom en toklång uppförsbacke. Men utsikten var fin!

Nu hade jag kommit till Höga kusten. Jag har varit här tidigare men ville utforska området lite mer. I Nordingrå tittade jag på en kyrkoruin och några fina kyrkstallar.

Det fanns ett flertal kvar, men det hade ursprungligen varit 80 stycken. Om jag förstod det rätt hade alla plats för fyra hästar, kyrkan var lite mer välbesökt på den tiden… Jag lämnade kärran fastlåst vid en lyktstolpe och begav mig på backiga vägar mot naturreservatet Rotsidan, som jag hade fått tips om att besöka.

Det var härligt att cykla utan kärran. Även om den är charmig är den en riktig bromskloss.

Rotsidan är en kuststräcka med flata, flacka hällar ut i det till synes oändliga havet. Vackert!

Därefter rullade jag vidare till kustbyn Bönhamn för att sedan återvända över kullarnas branta uppförs- och utförsbackar till min vagn och sedan vidare norrut.

På kvällen var jag rejält trött i benen, men mycket nöjd över allt fint jag sett. Landskapet är fantastiskt och för tankarna till Norge och fjällen.

Dagen därpå blev en sorts vilodag, med endast kortare inslag av cykling. Först en kort cykeltur till hamnen i Mjällomslandet, där jag tog en båt till Ulvön. Jag har tidigare nämnt att det här med folksamlingar är något jag numer är ovan vid. Därför blev båtturen lite av en prövning. Det var massa folk, ungar och hundar som skulle med. Oljud, spring och kaos på kajen och hela båtresan. Dessutom är det jobbigt att komma med cykel och packning och försöka krångla sig på en båt när det står massa folk i vägen som inte hade bokat resan och uppenbarligen inte orkade ta ett steg tillbaka för att släppa förbi någon som hade det.

Jag blev toktrött och när vi anlände Ulvön flydde jag så fort som möjligt upp på Lotsberget, där jag satte mig och njöt av utsikten över alla fina små hus och vidsträckta havet.

Båten tog mig sedan tillbaka till Docksta, på detta sätt besparade jag mig en cykeltur längs E4. Båtresan tillbaka var lugnare och jag hade hittat en plats med trevligt sällskap. Jag cyklade till Skulebergets fot.

För att ta sig till toppen finns tre alternativ: den modige klättrar upp, den hurtige vandrar och den late tar linbanan.

Det blev linbana för mig och förutom lite svindel längs vägen var det fin utsikt både från linbanan och toppen.

Där fick man njuta av både utsikt och informationsskyltar med SGUs jordartskartor.

Sista dagen på etappen började med låga moln som täckte bergstopparna, vilket passade mitt humör fint eftersom jag var lite trött. För första gången på min tur hade jag lyckats hitta ett riktigt dåligt boende, med E4an i höjd med fotänden på sängen var det svårt att sova… Efter lite uppiggande cykling återfick jag humöret och kunde njuta av den vackra vägen.

Dessutom passerade jag Bjästa och Själevad, känns lite som hemma eftersom jag varit där med jobbet och farit fram och tillbaka på alla gator i jakt på grundvattenrör och brunnar samt hjälpt till vid geofysiska mätningar med jobbet. Passerade hus där vi knackat på och satt på samma plats vid Nätraån och åt lunch. Det blev sedan en genväg runt Fjällrävens outlet, utan några direkta fynd, innan jag tog de sista kilometrarna hem till min tremänning Annica och Andy. När jag närmade mig kom en bil med mammas kusin Sinnikka och Åke och mötte mig. Vi fick en trevlig pratstund med många tips om vägval och sevärda platser.

Senare på kvällen dök en annan tremänning, Susanne, med familj upp och det blev en rejäl familjemiddag!

Någon som reagerade på att det finns några bilder av bättre kvalitet i förra blogginlägget? Efter tips från kajak-Ivan har jag skaffat ytterligare en finurlig kabel så att jag kan föra över bilder även från systemkameran. I detta inlägg behöver ni inte leta efter kvalitetsskillnader, jag har återigen endast kompaktkamerabilder, eftersom jag för några dagar sedan upptäckte att min stora kamera inte fungerade som den skulle. Den fick åka hem med Fredrik för att repareras. Som tur är fanns min kamera av äldre modell hos föräldrarna och den skickades med posten och väntade på mig i Ö-vik.

Fortsatt förd
Turen fortsätter på två hjul, nu är det inte långt kvar till Haparanda, vilket blir nästa etappmål. Cykeln är snabbare än någonsin efter att Andy gav den massa välbehövlig omtanke: spände kedjan och skruvade fast stödet, rengjorde och smörjde kedjan, pumpade däck och fixade.