Etapp 17 Örnsköldsvik – Haparanda, dag 148 – 160

Det viktigaste först
Intressant nog har jag efter att jag återupptagit cyklandet efter min paddlingspaus märkt att jag fortfarande har problem med vänsterhandens småfingrar, men det yttrar sig helt annorlunda. Förut tappade jag känsel och styrsel i fingrarna och det höll i sig så jag var fumlig hela tiden. Det har gått över. Istället är det som att samma fingrar ”sover” på morgonen när jag vaknar och jag kan först inte röra dem alls, men de är helt återställda några sekunder senare. Märkligt. Denna etapp har jag cyklat 76 mil fördelat på 12 dagar och haft en vilodag. Etapperna har varierat mellan 31 och 94 kilometer.

Norrland
Cykeln rullade som aldrig förr när jag lämnade Ö-vik, tack var att den tagits om hand så väl av min släkting där. Landskapet ändrade utseende markant och Höga kustens snirkliga och backiga grusvägar byttes mot raka, plattare och asfalterade vägar genom ödsliga tallskogar på sandig mark.

Skogen öppnade ibland upp sig kring tjärnar och myrar. Även trafiken var annorlunda, inte en husbil i sikte och jag var mestadels ensam på vägen. Jag fick göra en lång omväg för att undvika E4. Mot kvällen drog mörka moln in med avlägset mullrande. Därför valde jag en tältplats med god avrinning där jag lyckades slå upp tältet och få in mina saker precis innan himlen öppnade sig.

Sightseeing
Det blev en tidig start. En trevlig dam tipsade mig om att det skulle vara marknad i Nordmaling den dagen. Jag tackade för tipset, som för mig inte var värdefullt för att jag skulle gå på marknad, utan för att jag skulle skynda mig att passerade orten innan den förestående marknaden hann skapa folksamlingar. Istället tog jag båt ut till Norrbyskär, efter tips från släkten i Ö-vik.

Detta är en ögrupp där ett sågverk funnits och där ägaren byggde upp ett samhälle för arbetarna. Jag tog en guidad visning där man satt i ett litet tåg och åkte runt ön. Nu är det populärt att ha sommarstuga i de tidigare arbetarbostäderna.

Det var fint på ön och en intressant guidning, men det kändes också obehagligt att man gjort ett semesterparadis av en tidigare misär (barnarbete, trångboddhet, slit) även om det enligt guiden gjordes åtgärder för en drägligare tillvaro för arbetarna. Dessutom obehagligt att tänka sig vilken makt ägaren haft över de som arbetade där och bestämt över allt från hur de identiska bostäderna skulle se ut, till vilka ämnen barnen skulle ha i skolan för att de skulle bli bra arbetare i produktionen.

Tillbaka på fastlandet förundrades jag över det platta landskapet och när jag rullade in i Umeå kändes det som att vara tillbaka i Skåne.

Jag stannade tillräckligt länge i Umeå för att besöka en friluftsbutik, en mataffär och få dålig sömn på grund av snarkningar (man tror ju man ska slippa det på ett rum för damer).

Dag 150
Det var nu återigen dags för en tur ut i skärgården. Först färja till Holmön. Jag hade sett färjan på bild och på bilden liknade den de bilfärjor jag är van vid. Jag såg inte fram emot att stå ute på däck och hålla i cykeln de 40 minuter som överfarten skulle ta. Framförallt inte när det började ösregna.

När jag gick ombord visade det sig dock att den främsta likheten var färgen. Cykeln surrades fast på det minimala bildäcket och jag kunde slå mig ner i en bekväm fåtölj inomhus.

På vandrarhemmet fick jag en egen lägenhet med hav och en fyr precis utanför fönstret. På kvällen skulle jag gå på en lokal musikfestival jag blivit inbjudan till. I grannlägenheternas övernattade ett par från Nigeria som också skulle dit. Det visade sig dock blivit ett missförstånd för denna kväll var det ytterligare en musikalisk händelse på ön.

När jag upptäckte misstaget tänkte jag dock att det ändå är trevligare med sällskap än vad man lyssnar på. Det slutade med att jag fick lyssna på en lite oinspirerad trubadur med en gles och trött publik. Kanske sällskapet inte hade varit så viktigt ändå…

Istället gick jag hem tidigt och njöt av att titta på fyren istället.

Vilodag
Ön som var den egentliga anledningen till att jag tog färjan ut till Holmön heter Stora Fjäderägg. Ibland kanske ni undrar hur jag väljer ut vilka platser jag ska besöka. Men jag antar att ni förstår varför jag valde att åka hit, en ö med detta namn bara måste besökas, dessutom gick båt dit och där fanns också ett vandrarhem.

Båten, som var en kopia av en gammal segelbåt, förde mig och övriga gäster ut till ön. Det blåste lagom och vi fick en angenäm tur över med Joar, ansvarig för vandrarhemmet, vid rodret.

På ön finns en markerad vandringsstig med ett informationshäfte som fint beskriver hur livet på ön sett ut, dess historia och nuvarande flora. Några timmar efter att jag ringt och bokat in mig på vandrarhemmets sista lediga rum blev jag uppringd av Joar som sa att det samtidigt som jag bokade via telefon kommit in en bokning via internet. Nejnejnej tänkte jag.

Istället fick jag erbjudande om att bo i en fiskarstuga utan el och vatten men gratis om jag kunde tänka mig det.

Om jag kunde! Vilken tur jag hade, fin stuga och tillgång till el och kök uppe på vandrarhemmet. Där kunde jag också umgås med det trevliga stugvärdsparet och alla de glada gästerna.

På sälspaning
Joar sa att alla som ville se säl skulle lyckas om man gick ner på läsidan av ön på kvällskvisten. Man skulle då skrämma iväg dem, men om man satt still på en sten skulle de återvända inom 15 minuter. Som liten hade jag en bunt gosedjurssälar. I längdordning: Sälla, Sälle, Jumbo, Sällen, Roby, Sällis, Sällan, Harry och Sälis (ni anar nog vilka tre som inte jag hittat på namnet till).

Hur som helst blev det en kvällspromenad till andra sidan ön. Jag mötte en grupp från vandrarhemmet som sa att de sett 8 sälar ligga på stranden, åtta! Men sälarna hade skrämts iväg när de hade rest sig för att gå. På en sten ganska långt från stranden satt två sälspanare kvar och det guppade lite sälar ute i vattnet, men ingen gick i land. Jag ville gå närmare, för även om de skulle komma upp så skulle man nästan inte se dem på det avståndet. Paret gav upp och jag gick närmare vattnet. Efter ett tag närmade sig en säl, men blev misstänksam och drog. Jag blev uppgiven och tänkte att jag nog satt mig för nära i min iver att se bra. Kändes trist när de andra hade sett så många! Baserat på att min smygförmåga nog är bättre än mitt tålamod, beslutade jag att tassa vidare till nästa vik.

Trots tysta steg skrämde jag iväg några men kunde ändå räkna till minst 32 sälar som låg på stenarna. Fantastiskt! Jag tog mig ända ner till vattenbrynet, ytterligare några sälar plumsade då i vattnet och låg utanför och guppade, många låg dock kvar. I och med detta sälöverflöd hade jag återfått maximalt tålamod men behövde bara sitta stilla och tyst en kort stund innan en säl kom simmande tillbaka och la sig på stenen precis utanför! Sen kom en till och en till och lade sig på stenarna omkring…
Det var ett spännande skådespel.

Tyvärr hade jag varken zoomobjektiv eller en kamera som klarar höga ISOtal bra. Det blev ändå en del bilder, men mest satt jag bara och lyssnade på gruffandet och fascinerades över deras smidiga smidighet. För mig går det inte att förstå hur dessa hala korvar lyckas kämpa sig upp på de hala, runda stenarna genom att vifta på fenor och liksom studsa på magarna tills de nått toppen. Ännu märkligare är hur säl nummer två, på sista bilden ovan, lyckats klämma in sig på samma sten. Och hur de sedan kan ligga där och balansera och dessutom sova.

Så tjusigt, jag kunde knappt slita mig, men solen hade gått ner, myggen kalasade på mig och sälarna behövde lämnas ensamma för att få sovro. Själv hade jag svårt att somna den kvällen av all eufori.

Somrigt
Dagen efter var härlig, jag var kvar på ön nästan hela dagen eftersom båten skulle segla tillbaka på eftermiddagen. Jag njöt av att sitta på bron vid mitt lilla hus, traskade runt på ön och åt lunch i sällskap med stugvärdarna. Båten tog mig tillbaka till Holmön, färjan till fastlandet och cykeln vidare längs kusten i den soliga, varma kvällen.

Bland annat passerade jag den gamla mareografen i Ratan. I och med landhöjningen står den numer på land och har ersatts av en ny som rapporterar havsnivåförändringarna som nämns på sjöväderrapporten.

Vägarbeten och botemedel
Jag passerade Robertsfors, kikade mig omkring i bruksorten och förundrades över det charmiga att det fanns allmänna hängmattor upphängda i en park. Jag hade sett fram emot en ganska lång dag, men med bra vägar. Tji fick jag. Jag blev inte överlycklig när jag såg vägarbetsskylten som förkunnade att asfalten tagits bort för omläggning de närmsta 10! kilometrarna. Jag slog vad med mig själv om hur många gånger kedjan skulle hoppa, jag trodde tio, men hade fel. Trots långsam färd på grund av all sten kom jag till slut förbi området med svarta händer efter de sex kedjehoppningarna.

Humöret återställdes nog inte förrän jag såg de charmiga småhusen i Lövånger kyrkby, som tillresande kyrkobesökare låtit bygga åt sig för att kunna bo i under kyrkobesöken. Dessa är numer vandrarhem och jag fick bo i ett av dem. Jag förundrades över hur få människor som verkade besöka och övernatta i denna pärla bland vandrarhem.

Avstickare
På morgonen kom ett par förbi och hälsade på mig när jag stod och packade min cykel. Vi hade bott på Stora Fjäderägg samtidigt. Målet för dagen var bekanta i Skellefteå, men på vägen valde jag att parkera kärran vid en stolpe och cykla 13 km ut till Bjuröklubb, till tonerna av Laleh så klart.

Där var fin utsikt men fyren var inte imponerande vacker. Återigen träffade jag på paret från Stora Fjäderägg. Det blev en lång dag. I Skellefteå blev jag väl mottagen hos Greger, Regina och deras fina barn.

Norrland igen
Efter några ärenden i storstan Skellefteå lämnade jag den så snabbt som möjligt. På banken verkade kassörskan tycka att jag var mer än lovligt korkad som gått dit i hopp om att kunna växla pengar. Som tur var fick jag hjälp av en annan bankkund med var jag kunde hitta ett växlingskontor istället.

En mörk tjärn skymtade mellan träden och i min iver att fotografera de fina näckrosorna påmindes jag om att myrmark sällan är så torr som den ser ut.

Jag njöt av det norrländska landskapet där jag rullade längs långa, raka vägar, kantade av tallskog. Av och till korsades min väg av en brusande älv och plötsligt dök den första renen upp framför mig.

Den långa dagen avslutades med en evigt lång grusväg. Medan jag ställde ifrån mig cykeln fick jag säkert tio myggbett. Detta uppvägdes av lyckan när jag av en dam fick en jordgubbsfylldtallrik med en rejäl skvätt grädde (vilken tur jag hade att hon också var laktosintolerant).

Besök
Det blev en lite kortare etapp än vanligtvis den dagen jag tog mig till Piteå och vidare till Öjebyn. När jag svängde in mot vandrarhemmet fanns en välkomstkommitté i form av Fredriks föräldrar och mormor på plats. Den helgen var det festivalen Piteå dansar och ler. Vi åkte in till Piteå, besökte Fredriks bror med familj, såg på folkvimlet, hittade något att äta bland alla festivalmatstånden och återvände sedan hem till en väntande efterrätt, hjortronpaj! Pajexperten Thomas hade varit i farten och den var fantastisk.

Nytt bakdäck
Morgonen efter kom Fredrik med tåg från Uppsala. Till slut löstes även problemet med mitt lite utslitna bakdäck, det är så praktiskt när reparatörerna kommer till cykeln istället för att cykeln ska komma till dem.

En härligt stor loppis besöktes och vi bjöds på god lunch innan det var dags att sätta sig på cykeln igen.

Även denna helg hade jag lyxen att ha sällskap av Fredrik på rullskridskor. Väldigt mörka moln kantade vår väg men turligt nog kom endast en vanlig liten skur innan solen åter dök fram.

Rapsfälten hade blommat över när jag var i Skåne, men här lyser de fortfarande gula, eller nu blev jag osäker, det kanske inte är raps. Men gult och fint är det i alla fall!

Det är en regnig sommar vi har
Jag har i stort haft tur med vädret. Jag menar visst har jag blivit regnad på, men jag har sluppit översvämningar och ofta fått mindre regn än väderrapporten förutspått eller vad de mörka molnen förebådat.

På samma sätt var det andra dagen Fredrik var med, lite regn men också lite sol. Dock drog en front upp över Sverige och skulle drabba mig på kvällen. Så blev det också, vilket passade stämningen fint när jag följde Fredrik till tåget och vinkade tills det försvann i fjärran.

Distans, grus, regn, mygg… Och nöjd
Det regnade hela natten och hela förmiddagen. Dessutom blev detta nog cykelturens tuffaste dag, 93 km, varav dryga 4 mil på grusväg. Ja ni förstår nog hur jag, cykeln och vagnen såg ut efteråt… Jag hade kunnat ta en spade och öst ur gegga ur vagnen. Vad skulle kunna bli tuffare? Mygg så klart, i mängd!

Det var omöjligt att stå still, lunchen åt jag i farten. Som tur var hade jag varken pastasallad eller skulle bre mackor. Hur skulle det ha gått? Den kalla pizzaresten var både god och lätt att stoppa i sig. Mot slutet av dagen var jag så klart rejält trött i benen, men också rejält nöjd med min prestation. Jag var enormt lättad när asfalten började, myggen blåste bort, regnet upphörde och jag hittade en matbutik i Töre. Där pratade jag med flera trevliga människor och laddade ny energi som tog mig ända till Kalix.

Glömska
Sista etappen in till Haparanda började genom fina tallskogar och jag tänkte att jag måste hitta ett exceptionellt vackert parti att fotografera. Jag susade fram och spejade efter ett bra ställe. Vad skymtade då mellan träden om inte ett grundvattenrör. Så jag fotograferade det och glömde sedan bort att jag skulle ta fina skogsbilder. Väl framme i Haparanda funderade jag över varför det enda jag känner till om denna ort är att det finns ett Ikea här och sen gick jag in på fjällrävenoutlet och provade ryggsäckar.

Helena lär sig saker om cyklar
I drygt en dag led jag av gnisslande, huggande frambroms. Jag frågade några cykelkunniga personer vad detta kunde bero på. Pappan kom med tipset att det kunde bero på väta. Då kom jag på att jag råkat spilla Cola över hjulet någon dag tidigare och när jag tittade närmare på hjulet såg jag att bromsklossarna liksom spritt ut svart gummi runt om bromsytan på hjulet. Detta sanerades med handsprit och toapapper. Hela hjulet och i synnerhet bromsarna sköljdes med vatten och därefter fungerar bromsen strålande. Cola kan alltså inte bara användas för rostborttagning utan även bromskuddsuppluckring.

Fortsatt färd
Utanför vandrarhemmet i Haparanda stod en snabb cykel och i vandrarhemmet väntade min farbror. Vi ska nu fortsätta turen tillsammans efter en vilodag i Haparanda skärgård. Det ska bli härligt med sällskap!