Etapp 18 Haparanda – Treriksröset, dag 162-169

Det viktigaste först

Overkligt. Jag har suttit här och försökt formulera hur det känns att just ha tagit sig runt hela Sverige och det går inte, det enda jag kommer fram till är detta enda ord: overkligt. Efter 169 dagar och 577 mil (130 på skidor, 412 på cykel och 35 i kajak) är jag nu tillbaka där jag började. Tittar jag på kartan med punkter som visar var jag har bott kan jag inte förstå att det är sant att jag varit på alla dessa platser. Lång tid, envishet, kanske lite tur, mycket hjälp från familj och stöd från vänner är kanske vad som krävs för att ta sig runt landet. Bevisligen kan en person som endast cyklat ett fåtal gånger under femton år sätta sig på cykeln och cykla dryga 400 mil i stort sett utan andra biverkningar än benmuskler. Som sagt: overkligt. Sista cykeletappen har, som ni förstår, gått fint. Bra underlag, trevligt sällskap och ganska perfekt väder utan stora regnmängder, men lite dystert grått av och till.

Sällskap

På sista cykeletappen har min farbror Hans anslutit till turen. Det har varit fantastiskt fint att ha sällskap och dessutom har vi fått lära känna varandra. Till saken hör att vi före denna tur endast träffats ett fåtal gånger. För att göra en lång historia kort trodde jag fram till för kanske åtta år sedan att jag bara hade en farbror, när det plötsligt visade sig att det fanns ytterligare fem farbröder och fastrar. Märkligt. Därför har det varit extra kul att Hasse visade sig vara en ivrig cyklist och dessutom intresserad av att följa med på denna tur! Han har stått ut med mitt lugna tempo och alltid varit positiv. Det har dock blivit lite färre sitta-och-njuta-av-naturen-stopp och mer tid i campingstugor, vilket också varit trevligt att få tid att umgås.

Sista skärgården

Hasse mötte upp när jag anlände till Haparanda. Dagen efter gjorde vi en båttur till Haparanda Sandskär. Jag hade fått tips om att besöka denna ö och lagt upp planen så att jag skulle komma fram till Haparanda på kvällen före båten skulle göra en av sina turer till ön, vilket den gör tre dagar per vecka. När jag slutligen skulle boka visade det sig att båten bara tog 12 passagerare och att den naturligtvis var fullbokad. Jag har dock lite svårt att ge upp en fin plan när jag väl gjort en och mailade och ringde naturbevakaren, som körde båten, för att höra om det inte kunde tänkas bli något återbud. Kvällen innan fick vi besked, vi fick åka med, vilken otrolig tur!

Solen sken, vinden var lugn och sälarna låg och mös. På ön fanns en vandringsstig med tillhörande informationshäfte, där vi kunde läsa om natur, geologi och historia. Liknande har funnit på flera platser som jag har besökt, men jag slutar inte att imponeras över de som gjort dessa stigar och tagit fram dessa häften med så mycket och bred information.

Vi gick in i kyrkan, som var vacker i sin enkelhet med kala väggar och grova bänkar.

Stigen gick över gammal sjöbotten samt över sanddyner och åter sanddyner.

Vilka plötsligt övergick i en mysig skog.

Samma dag hade jag i tidningen läst om att det skulle skjutas ett par folkilskna älgar på ön. Naturbevakaren sa att älgarna inte var någon fara, de var bara orädda och därför skulle vi bli tvungna att ta en omväg runt dem istället för tvärtom om vi stötte på dem. Vilket vi gjorde. De låg där och glodde på oss precis bredvid skogsstigen. Allt gick mycket lugnt till.

Norra udden bestod av ett långt sandrev och det var extremt långgrunt. Enligt informationshäftet kunde man på sina ställen gå en kilometer ut och fortfarande bottna. Tyvärr inbjöd inte vädret längre till bad. Efter en heldag på ön körde båten tillbaka och vi fick sedan bilskjuts tillbaka till Haparanda av ett par trevliga medpassagerare från båten.

Luffare

I Haparanda bodde jag två nätter. Det kändes underbart att bo på samma ställe i två dagar och när jag funderade på saken var det första gången sedan jag var på Ljusterö, för drygt 30 dagar sedan. Att varje dag packa väskorna, städa eller riva sin bostad och förflytta sig längs okända vägar, det har blivit vardag. Vissa morgnar suckar jag inombords över att återigen behöva packa, medan jag andra dagar njuter av känslan att ha med mig allt vad jag behöver. Ibland har jag fått frågan om jag har hemlängtan. Svaret är nej, eftersom jag inte längtar till Uppsala utan hellre är på tur. Dock finns det dagar när jag längtar till en mindre kringflackande vardag och att inte leva i kappsäck. Och så saknar jag så klart mycket av vad som finns hemma och inte borta.

Fors och berg

Sista cykeletappen startade med ett lätt duggregn. Som kompensation hade vi medvind, jag vet inte om jag någonsin tidigare använt detta ord här på bloggen. Det är mycket lättorienterat, det finns i princip endast en väg att välja på och till höger om den flyter älven. Så fortsätter det ända in i mål, förutom att vi byter till finska sidan och därmed får älven på vår vänstra sida som variation. Jag hade fått tips av vännen Hanna att besöka Kukkolaforsen och bestiga Luppioberget. Forsen var vacker och såg spännande ut med de mörka, hotfulla molnen i bakgrunden. På till synes rangliga bryggor ute i forsen stod folk och fiskade med håv, intressant att titta på och fisk fick de i stor mängd! Strax söder om Övertorneå vek vi av från vägen och promenerade upp på berget. Utsikten var verkligen härlig: älven, bergen, myrarna… Efter en fika medan vi beundrade utsikten rullade vi de sista kilometrarna till Övertorneå. Tälten slogs upp på campingen, granne med älven. En obehaglig mängd flygfän gjorde att vi tidigt valde att hoppa in i tälten. Lite senare trotsade jag svärmen och fick beundra en fin solnedgång och magnifik fullmåne.

Att tälta eller inte tälta

Detta var inledningen på Hasses karriär som tältare, jag blev smått oroad när jag såg tältet och liggunderlaget han lånat, kanske världens tunnaste liggunderlag. Jag lånade ut mitt uppblåsbara liggunderlag, vilket tyvärr var besvärligt att sova på. Att tälta är ju lite av en vanesak och jag insåg att denna utrustning inte skulle fungera för tältning annat än på camping med slät gräsmatta och under oregniga förhållanden. Väderutsikterna för kommande dagar gjorde det uppenbart att jag behövde lägga om planen och försöka hitta boende inomhus. Inte för att den evigt positive Hasse någonsin skulle klaga, men jag ville inte att han skulle få bestående men av den här turen.

Mygg och knott

Dessa små filurer har man nu sett en hel del av, vi är inte vänner och när de blir för många blir jag smått galen. Orkar inte räkna antalet mygg- och knottbett runt vristerna, det är för många. Under cyklingen slipper man bli biten av dem, istället krockar man med ett oräkneligt antal knott. Så nu kan man inte sjunga längre medan man cyklar… Efter tips från Fredriks familj införskaffade jag en myggavskräckningsapparat, som fungerar strålande efter att den värmt upp sig 10-30 minuter. Det är dock ibland knepigt att förutsäga när den perfekta rastplatsen kommer att dyka upp.

Turistande i Tornedalen

Vi fick tips att besöka kyrkan i Övertorneå. Där fick vi en liten guidning om kyrkans historia och interiör med en unik orgel. Det var en trevligt idé att ha en guide, det ger mycket mer än om man bara går in och kikar själv. Vi valde sedan att korsa Torne älv för att undvika ett omfattande vägarbetsområde på svenska sidan. Jag har något sent fått lära mig att man på turistinformationen kan hämta kartor där vägarbeten finns markerade, då kan man slippa dra cykeln över ofarbart grus flera kilometer. Helst vill vi dock åka i Sverige, eftersom den vägen har betydligt mindre trafik än E8an på finska sidan.

Vi gjorde en avstickare och gick upp på berget Aavasaksa. Det var vackert! Det fanns många informationsskyltar, säkerligen intressanta, men på finska. Det är fascinerande att vara så nära Sverige och ändå inte förstå ett enda ord. Polcirkeln passerades och vi njöt av det fina vädret på några bänkar vid älven. Vid Kengis ledde sevärdhetsskyltarna till en imponerande fors.

Turistandet fortsätter

Det föll ett lätt duggregn av och till under dagen. Vi började med ett besök i Pajala kyrka och tittade på Laestadius pörte innan vi fortsatte norrut.

På många platser har vi sett skyltar om Struves meridianbåge. Jag förstår inte exakt hur han gjorde sin mätning, men han verkar ha varit envis. Vi fick cykla på den nylagda, ödsliga vägen förbi Northlandgruvan. I denna del av landet kan man fördriva tiden på cykeln med att försöka uttala namnen på orterna. Vi bodde i byn som vinner turens vokaltävling: Aareavaara (6 stycken av en och samma vokal).

Uppför, uppför, uppför

Visst önskar man ibland att man var på väg åt andra hållet, ner mot kusten istället för upp mot älvens början och därmed slippa motlutet. Det har ändå varit snälla backar, långa men inte så branta och dessutom har vi haft asfalt hela etappen, något som gör allt så mycket lättare.

Som för att muntra upp oss dyker av och till en ren upp vid sidan av vägen, tittar nyfiket på oss och flyr sen i vild panik.

Inte längre än till Torneträsk…

Vägen kantas av gles tallskog på sandig mark. Jag letar fortfarande efter den perfekta skogen att fotografera. Ett flertal källor har passerats, den på bilden var dock i särklass den mest originella.

Spännande, nu hände det då äntligen! Exakt så kände jag när Hasse sa att jag nog fått punka på ena hjulet på kärran. Detta som jag oroat mig för så länge och nu var det dags för mig att få se hur en punktering ser ut. Turligt nog har jag sedan Haparanda haft ett extra hjul med mig, så det var bara att ta bort det punkterade och sätta dit det hela. Förhoppningsvis behöver jag alltså inte lära mig byta slang.

På kvällen kom vi fram till Karesuando. Vi valde att bo på samma ställe som Holger och jag bodde hos i februari innan vi påbörjade turen. Jag kände igen mig även om allt varit vitt förra gången jag var här. Mottagandet jag fick värmde gott, Mirja hälsade mig med ett härligt skratt och en stor kram. De hade följt mig på bloggen under hela skidturen och jag fick nu många frågor om både det ena och det andra. Det framkom också att de efter mitt förra besök sagt att ”Killen kommer nog klara det, men den spea tjejen kommer inte längre än till Torneträsk…”. Det kunde vi skratta gott åt nu. Förutom detta fina välkomnande fick jag med mig två stora bitar rökt och torkad älg. De kommer att njutas av på vandringen och varje gång kommer jag att bli glad inte bara för hur gott det smakar utan också för att jag tänker på dessa snälla människor. Sist men inte minst hjälper de mig på så sätt att jag har skickat efter en ryggsäck, som vid mitt besök ännu inte kommit. Eftersom Mirja är posten i Karesuando tar hon hand om den, så fick mina föräldrar hämta upp den när de passerade några dagar efter mig.

Avslut och början

Sista dagarna har jag varit i övergången mellan att avsluta cykelturen och att påbörja vandringen. Mentalt har jag varit både i nutiden och framtiden och har försökt hinna förbereda mig inför nästa utmaning.

Naturen har hjälpt mig genom att längs vägen visa upp vackra fjäll, myrar och näst sista dagen på etappen var det dessutom strålande fint väder, enligt utsago den bästa dagen här uppe denna sommaren.

Vägen har ofta varit rak och böljande: upp och ner, upp och ner. På avstånd har det ibland sett ut som om den stiger rakt upp mot himlen, jag hinner då oroa mig över hur jag ska klättra uppför backen, men väl framme vid stigningen visar den sig vara överkomlig.

Sista cykeldagen

Det blir bara vackrare och vackrare!

Och backigare och backigare, det är väl en effekt av att man tycker att berg är det finaste som finns.

Omogna hjortron, en uggla och vimsiga renar förgyllde också dagen. När jag närmade mig målet i Kilpisjärvi blev jag omkörd av min mottagningskommitté, fotograferad och omkramad av föräldrarna. De sista kilometrarna gick av bara farten. Väl framme blev vi uppmötta av föräldrarna och blev firade med goda bubblor, middag och rabarberpaj.

Då var den cykelturen avslutad!

Cyklister och andra människor

Längs kusten i norra Sverige mötte jag en hel del cyklister med stora packningar, jag pratar inte med alla, men utifrån brytning på ”hejet” och märken på kläderna drar jag slutsatsen att nästan ingen har varit svensk.

Ju längre norrut jag kommit desto fler bilister vinkar, gör tummen upp och tutar glada melodier. Även en och annan traktor har tutat på ett positivt sätt från intilliggande ängar. Från människor jag mött har jag fått hejarop, ”bra kämpat” och en gång gjorde en man en vågen-bugning. Varenda hälsning och leende ger mig extra energi, vilket jag ska tänka på när jag i framtiden möter en kämpande cyklist.

Sammanfattningsvis

Vi är ju i Sverige, så jag börjar med vädret. Ganska många klagar på det denna sommaren. Ibland tänker jag, med min nyvunna klokhet: sluta klaga och börja cykla. Det har ju varit ganska perfekt väder för en cykeltur. Ibland har det blivit lite väl blött, men däremellan har temperaturen gjort att man sluppit toksvettas och molnen skyddat mot solbränna.

Vägen jag valt runt kusten har i stort varit bra. Sedan jag väl upptäckte det här med cykelleder har jag mestadels följt sådana: Kattegattleden, Kustleden och Cykelspåret. Cykellederna går kors och tvärs genom landet, dessa skyltar finns där av en anledning och kan vara praktiska att följa, då har någon redan tänkt ut en bra väg åt en. Jag har också upptäckt att det finns något som heter Cykelfrämjandet och att de har kanske världens bästa service när det gäller att i semestertider skicka ut kartor till cyklister som inte planerat så långt i förväg.

Utrustningen är viktig och då så klart framförallt cykeln. Alla ögonbryn som höjts över mitt val av cykel kan äntligen få sjunka, den har fungerat strålande och passat min färdighetsnivå perfekt. Det har varit mysigt att göra denna tur med min fina cykel och kärran på släp. Skulle jag göra om turen skulle jag antagligen välja en mer lättrullande cykel och cykelväskor (men det kommer vi aldrig att få reda på för sådana planer finns inte). Kedjan hoppar gärna ur när det skumpar på till exempel grovt grus eller hål i vägen. Men lyckligtvis har det inte blivit några punkteringar förutom den på kärran tre dagar innan målgång.

När man cyklar ser man mycket asfalt och mycket diken. Jag har tänkt otroligt mycket på asfalt: färg, struktur och friktion. När jag varit på dålig grusväg har jag längtat till den och när den haft jobbig, grov struktur har jag längtat efter att den ska bli slät. I diket ligger en stor mängd skräp, sorgligt. Mest plast. Ett tag funderade jag på att finansiera min resa genom insamlandet av pantflaskor. Förutom plast tror jag att det vanligaste föremål jag kunnat identifiera i dikena är arbetshandskar. Massvis! Jag har tyvärr inte räknat men skulle gissa på ca 50 stycken, det är alltså där de finns när man letar efter dem!

Tidsplanen

Från olika håll har jag fått frågan om jag nu ligger mycket före tidsplanen eftersom det ju går fortare att cykla än att paddla (även för mig). Svaret är både ja och nej. Jag ligger före tidsplanen, eftersom den enda tidsplan som lades upp före turen var ett ”i-värsta-fall-scenario”. Om man jämför den sträcka som jag skulle ha paddlat med den jag har cyklat hade paddlingssträckan varit betydligt kortare. Framförallt längs Norrlandskusten, eftersom E4 är den enda väg som går i den riktning jag ville, samtidigt som det är den enda väg jag inte vill/får cykla på. Istället har jag zickzackat mig fram. Någon sa att cykelsträckan mellan Gävle och Haparanda är dubbelt så lång som E4an, jag vet dock inte om det stämmer.

Jämför jag den tid det tagit att cykla med den tid som andra lagt på att paddla, misstänker jag att cyklingen till och med tagit något längre tid för mig än det hade tagit att paddla. Mycket för att jag velat ta mig tiden att uppleva och se saker (ändå finns det otroligt mycket mer att se, så långsam har jag inte varit att jag sett allt sevärt, inte ens i närheten). Dessutom är det först nu mot slutet som jag känner att jag orkar och har kunnat motivera mig till att sitta tillräckligt länge på cykeln för att ta mig längre sträckor. Sammanfattningsvis ligger jag före ”i-värsta-fall-scenario-tidsplanen” men ändå efter den tidsplan som varit trolig. Vad spelar detta då för roll? För att citera en känd serie: ”winter is coming”, frågan är inte om, utan när snön kommer och om jag hinner fram innan det hunnit bli för mycket av det vita. I år kan man även undra om vårfloden hinner upphöra innan det är dags för ny snö 🙂

Fortsatt färd

Nu ska här vandras, Abisko nästa! Jag ser tokmycket fram emot fjällen och att återse det som var vitt för ett halvår sedan. Nu ska jag avvänja mig från laddningsmöjligheter och mobiltäckning. Rapport kommer när jag anländer till Abisko.