Etapp 23 Boxfjäll – Gäddede, dag 207 – 214

Gröna bandet etapp 5, dag 37 – 44

Det viktigaste först
Det är inte alla dagar som vandringsmotivationen är på topp. Denna etapp har jag haft lite motivationssvackor. Till stor del kan jag nog skylla på vädret som har varit ganska höstruskigt med blåst och regn. Därför har det blivit mycket stugboende och jag har också omplanerat sträckan för att undvika att vara på fjället i ösregn och stark vind utan möjlighet till inomhusboende och torkmöjligheter. Men det har också varit höstvackert med de mest otroliga färger. Det har blivit drygt 18 mil på 8 dagar med dagsetapper mellan 15 och 36 km.

Om sträckan
Jag följde vägen några kilometer från Boxfjäll och vek sedan av förbi Atostugan och över fjället till Arevattnet. Det regnade och blåste en hel. Det var låga moln, men jag hade tur och befann mig alltid under molnbasen. Vid Arevattnet finns en av länsstyrelsens stugor. Dessa har lite lägre standard än till exempel turistföreningens stugor, men det finns ved, sängar och de är betydligt billigare att övernatta i.

Under kvällen kunde jag sitta och överväga efterföljande dags uppförsbacke: 525 höjdmeter med ganska kraftig lutning. Jag såg dock aldrig toppen på uppförsbacken eftersom den var uppe i molnen som rullade över fjället i den starka vinden. Var detta verkligen ett smart vägval? I vintras kunde vi gå på sjöarnas is och hitta en mindre brant och mindre hög överfart, men nu kunde jag inte se några alternativ.

Jag tog det lugnt och pausade när det blev jobbigt. Stigningen är att jämföra med ca 3088 trappsteg (googlade upp att 17 cm är en standardhöjd på trappsteg). Ganska högt hur som helst och ryggsäcken var tung så här i början av etappen. Jag hade otrolig tur med molnen, de låg tätt innan jag började vandringen uppför och likaså när jag senare tittade tillbaka på fjället, men när jag passerade var toppen molnfri. Däremot var det inte vindfritt. Jag hade under vandringen upp varit i lä av fjället och vinden som mötte mig på toppen kändes som en chock, jag fick svårt att andas och kunde inte stå rak. Fick åter känslan av att vara som en seriefigur där jag vinglade stretade fram i motvinden, men alternativet var att gå ner 525 meter och gå upp igen när vinden mojnat och det kändes inte som ett alternativ.

Som tur är var sträckan där uppe på 1200 meters höjd inte så lång och jag kunde lättad ta mig ner på lugnare nivå. Jag hade oroat mig även för den branta nerförsbacken på andra sidan eftersom jag visste att benen skulle vara trötta efter stigningen och knäna mer utsatta i nerförslutet. Men det var en lättgådd grässlänt där jag kunde gå i zickzack för att minska påfrestningen. Jag hade upptäckt att stigen tog slut på kartan vid en brant ovanför Skalmodal. Jag valde därför att svänga av från leden lite före och gå längs fjället Aamere, på detta sätt slapp jag dessutom flera kilometer vägvandring. Fjället Aamere ser dock slätare ut på kartan än det kändes när jag gick där.

En något svårfunnen stig ledde ner till vägen som jag följde några kilometer. Vid en rastplats träffade jag på tre trevliga fiskare och fick lite tips inför fortsatta vandringen. Jag träffar ju otroligt få människor och bara att se folk i förbipasserande bilar känns som en trygghet: jag är inte helt ensam. När jag lämnat vägen och tagit mig över en bro orkade inte benen längre och jag slog upp mitt tält. Det blev skogstältning igen och jag som försöker undvika detta i min kamp mot fukten. Men hör och häpna, morgonen efter var tältet torrt: varken dagg, dimma, frost, regn eller kondens, hurra! Vinden tilltog under natten och jag var glad över min skyddade skogstältplats.

Jag följde fyrhjulingspår och stig upp på Västra Vardofjället. Ett tag såg det ut som om jag inte skulle komma så långt denna dag: jag ville fotografera varenda träd, så vackra färger var det. Emellanåt tittade solen fram och skapade en strålkastare över färgprakten. Obeskrivligt vackert! Väl uppe på fjället blåste det lite mer, men kändes ändå ganska varmt. Jag höll på att trilla baklänges av förvåning när, såg jag verkligen rätt? en vandrare dök upp framför mig på stigen, och en till och en till. Det var Janne, Uffe och Conny på väg norrut. Vi utbytte lite stigerfarenheter och jag kände mig därefter lite lättare på steget och lite mindre ensam på fjället. Konstigt egentligen, alla borde vara här nu, det är så vackert. Det blev en kortare dagsetapp, benen behövde vila efter gårdagens kämpande och eftersom höstrusket gjort mig än mer intresserad av stugboende tillbringades natten i Åtnikstugan, ytterligare en av länsstyrelsens stugor. Det är inte många som nyttjar dessa stugor, i all fall inte många som skriver i gästboken, de två senaste inläggen var av grönabandetvandrare (en var här veckan före och den andre en månad tidigare). Jag spanade efter bävern vi såg här i vintras, men jag såg den inte.

Även dagen genom Remdalen hade jag svårt att ta mig framåt på den lättvandrade stigen, de här färgerna på mark och träd, tänk att allt var grönt alldeles nyligen och kommer att vara vitt om inte länge.

Efter ett tag kom jag in i skogen, även den vacker så här års och där gick renar och betade, kamouflerade av björkstammarna. Strax före Tjåkkelestugan började det regna.

Detta är en av mina favoritstugor. Den tillhör länsstyrelsen, renoverades för några år sedan och är mysig, fräsch och vackert belägen vid älven. Jag hade nu lite olika alternativa vägval. Min ursprungsplan var att gå via Klimpfjäll, Raukasjö, Ankarede, Väktarmon, Gäddede. Detta skulle innebära mestadels tältning, långa sträckor över myrmark och passager över högre fjällområden. Väderprognosen utlovade dimma, regn, blåst, trist.

Som jag tidigare nämnt oroar jag mig ofta för saker så som att bli blöt, kall, hård vind etc. Jag vägde fördelarna mellan att vandra på det vackra fjället och den mindre mysiga vägen och kom fram till att energin just nu inte räckte till för strapatser på fjället. Över Stekenjokk gick vi även i vintras, så det skulle bli fint att återse utan sitt vita täcke, sen tänkte jag gå förbi och titta på Bjurälven, över fjället till Stora Blåsjön, sen väg till Jormvattnet och Gäddede.

Till en början hade jag stig och även om jag ofta helst undviker väg, var jag denna gång otroligt nöjd med att befinna mig på denna välmarkerade ”stig” eftersom det av och till var dimmigt, regnet regnade och vinden friskade i. Dessutom kanske Stekenjokkvägen är Sveriges vackraste. Jag travade på för att komma ner i skyddande skogsterräng inför kvällens ökande vind och nederbörd.

Återigen hade jag tur och hann precis in i tältet innan regnintensiteten stegrades. Nu kan man tänka att regnsmatter på tältduken är mysigt, men ösregn i kombination med stark vind gjorde att ljudnivån var hög trots öronproppar och sömnen blev tyvärr inte så bra.

Dagen efter hade jag tänkt vandra upp till Bjurälven och sedan vandra över fjället till Stora Blåsjön, men vädret var minst sagt oinspirerande och det kändes som jag hade vadd runt hjärnan efter den ljudliga och sömnlösa natten. Jag tog därför vägen istället. Bjurälven finns ju kvar till ett torrare tillfälle.

Regnet smattrade på mig hela dagen men eftersom jag gick väg tog jag mig snabbt framåt och jag visste att det efter en kort dagsetapp väntade en varm stuga. Vid dagens första chokladpaus upptäckte jag ett inbrott. Någon hade bitit hål på min ficka på avbärarbältet, bitit hål på chokladpåsen och knaprat i sig min choklad! Jag hade nog haft besök av en hungrig liten sork i tältet under natten. Fräckt!

Blåsjöns fjällcamping ligger otroligt vackert och det var härligt att bara vara i stugan och lyssna på regnet när man känner sig lite nere. Jag blev varmt emottagen av Inger på campingen, fick en trevlig pratstund och hon såg nog hur energifattig jag var för jag fick en fin röding och potatis som jag lagade till och njöt av, godaste middagen hittills!

Dagen efter bar det av till Jormvattnet. Ett tag funderade jag på att använda all rödingenergi och gå hela vägen till Gäddede, men jag vågade inte pressa mig för även om jag går bredvid asfalten så gott det går utgör vägvandrandet är en stor risk för skador. Därför blev det återigen en kortdag till Jormvattnet, där jag fick bo i samma stuga som i vintras.

Sista dagen till Gäddede hade jag tur och ett arbete med att byta ut vägbanan gjorde att stor del av sträckan var fin grusväg istället för hård asfalt. På Gäddede camping fick jag ett varmt emottagande, detta är en oas för oss långvandrare, en oas av hjälpsamhet och möte med trevliga människor.

Dessutom blev det pizza till middag, något jag längtat efter länge. Pizzerian skulle stänga kl åtta, jag blev förfärad när jag närmade mig vid halv sju och såg hur ljuset släcktes. Normalt hade jag kanske låtit pizzabagaren stänga i förtid och gå hem, men nu gick jag in och fick honom att slå på ugnen igen och tio minuter senare lämnade jag med en rykande varm pizza. Han fick ju ändå stänga en dryg timme tidigare än tiden som stod på dörren, jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag kommit fem minuter senare… Pizzatragedi. Kan man få skadestånd om en pizzeria stänger före utsatt tid? (Framförallt om det är söndag och de har stängt på måndagar).

I Gäddede väntade även en välfylld kartong där det utöver min mat fanns lyxig choklad och en sockerkaka, fortfarande hel och saftig, som den omtänksamma mamman bakat och skickat med. Dessutom finns en mataffär där jag planerat långvisit, tänk vilken härlig vilodag här i Gäddede, lite som i Vuoggatjålme fast tvärtom.

Näst sista etappen
Nu påbörjas näst sista etappen. Jag ser både fram emot målgången och oroas av den. Därefter väntar inte bara att jag slipper släpa på en tung ryggsäck och att jag får träffa alla där hemma, utan också en vardag, jobbsökande, anonymitet och mycket tid innanför fyra väggar istället för upplevelser utomhus. Denna långtur som länge känts oändlig har ett slut och det närmar sig med stormsteg. På gott och ont.

Fortsatt färd
Turen går vidare i sydostlig riktning. Väderleken ser inte alltför positivt ut och jag har lite olika vägvalsalternativ. Men planen är att gå härifrån till Kolåsen och sedan till Storlien via Norge. Om en vecka ansluter Fredrik till turen, ska bli så fantastiskt med sällskap!