Etapp 25 Storlien – Grövelsjön, dag 230 – 235

Gröna bandet etapp 6, dag 60 – 65

Det viktigaste först
Framme!

 Sista etappen gick också fint och med stora kliv vandrade jag och Fredrik nästan 19 mil på 6 dagar. Varje kväll har vi varit så nöjda med oss själva efter de långa dagsetapperna och trötta i fötterna. Det har varit en fin sista etapp, med mycket sol, vackra fjäll och trevligt sällskap. Väderförhållandena har dock bitvis varit tuffa.

Laddning
I Storlien laddade vi med massa mat och sockerkaka som mamman skickat med i kartongen. Kanske funderar ni på hur en sockerkaka kan hålla sig över en vecka och fortfarande vara god när de kaksugna vandrarna väl får den. Jag frågade mamman och hon sa: konserveringsmedlet var kärlek 🙂 Bra recept. I Storlien åt jag en mindre god pizza och upptäckte att coopbutiken, som jag mindes som gigantisk från när jag var här i vintras, var betydligt mindre och med ett något norgespecifikt utbud. Det blev ingen vilodag, eftersom vi tvingats vila under stormen på förra etappen och försatt oss i lite tidsnöd om vi skulle hinna nå målet innan Fredriks semester var slut. Vi visste att det skulle blåsa mycket de första dagarna men hoppades att vi skulle kunna ta oss fram.

Det susar i säven
I gryningen gav vi oss av längs vägen mot Rundhögen. Vägen gick långsamt uppför och på vägen tittade vi på några källor. Det märks att detta är en av de mer kända delarna av fjällkedjan för stigen är vältrampad och välmarkerad. På vägen upp mot Blåhammaren blåste det mycket, byarna greppade tag i en och ibland fick jag stanna till tills vindbyn mattats av. Vid Blåhammaren fanns hela fyra vandrare, när såg jag senast så många på fjället under en och samma dag?

Vi lunchade och fortsatte sedan mot Sylarna. Det blev en lång dag och vi kom fram i skymningen. Vid sylstationen finns en meteorologisk station och efter hemkomsten har jag kollat upp väderdata för de tre dagar vi vandrade Storlien-Sylarna-Fältjägaren-Fjällnäs. Vi hade temperaturer mellan minus 2 och plus 3, medelvinden låg mestadels på runt 14 m/s, men var som värst 18 m/s och i vindbyarna blåste det omkring 20 m/s, men som värst upp till 24 m/s. Från söder så klart, men som positiva Fredrik sa, hade vi tur, om det kommit från norr hade det varit betydligt kallare och säkert kommit massa snö.

Motvinden var inte det värsta, betydligt kämpigare var det när den kom från sidan och försökte vräka omkull en. Vinglande på stigen i försök att kompensera för vindbyarna och när de sedan avtog, vinglandes åt andra hållet för att man lutade sig mot en vind som inte längre fanns. Extra svårt var det att balansera på spänger, framförallt de som låg över vattendrag, då det gällde att invänta ett lugnt tillfälle och sedan skynda över i hopp om att ingen vindby skulle blåsa en ner i vattendraget.

Solen strålade hela dagen och tittar man på bilderna, ser det ut som en sommardag. Det blåste inte lika mycket på oss hela tiden, värst var det i närheten av de höga bergen. Vi pausade i raststugor längs vägen och vinden gjorde att det knakade och riste och det tjöt i skorstenen. Jag behöver väl inte säga att det kändes otroligt skönt att inte vara ute i detta väder själv.

Vi bodde i Sylstationens säkerhetsrum, där fanns värme och lampor. Vi kunde även se lamporna från Blåhammarstationen långt borta. På kvällen var det norrsken, men det blåste så mycket att det blev ett snabbt norrskensspanande och inte ens jag kunde motivera mig att vara ute och fotografera det.

Isvatten

Dagen efter fortsatte vi mot Helags. Vinden fortsatte i samma styrka som dagen innan och solen strålade lite vackert. Det var frostigt och kallt på morgonen, stigen var på flera ställen en isgata och i vattendragen täcktes stenarna av is. Det var inte lockande att ta av sig kängorna och byta om till vadarskorna för att ta sig över, därför blev det ett antal chansningar om det skulle gå att ta sig över utan att det läckte in över kängskaften.

Ibland gick det bra och ibland blev det lite fuktigt, men när man vet att det finns en stuga vid dagens slut och att allt kommer hinna torka till morgondagen, då känns den vätan bättre än stelfrusna fötter. Efter att ha kommit ner på lägre höjd lugnade sig vinden för att sedan bita i närmare Helags. I lä bakom kullarna i Handölans dalgång kändes det somrigt och härligt. Tänk att få en sådan dag i början av oktober! Vid Helags bestämde vi oss för att fortsätta till Fältjägarstugan. Vandringen gick fint, men det blev en lång dag med trötta fötter och flera pauser mot slutet.

Vi fick fin utsikt mot predikstolen och skymningssol över sjöar. När vi närmade oss stugan såg vi att ett fönster stod öppet. Åh nej, någon hade slarvat och vi som hoppats att dagens sol skulle ha gjort något för inomhustemperaturen. Men vi hade tur, det var varmt och skönt eftersom en kvinna var där, som bara vädrade ut lite matos.

På kvällen blev det ett otroligt norrsken. Jag saknade min bättre kamera och vidvinkellins. Det var blåsigt och kallt, men jag försökte ta några bilder och stod länge och beundrade skådespelet. Det var överallt och svepte över himlen. Fantastiskt.

Morgonen som följde var mulen och kall. Vi hade en lång dag framför oss gav oss av i den rosakantade gryningen. Vid lunchtid tittade solen fram där vi satt och åt i vindskyddet vid Klinken. Vi höll utkik efter tjädern från i vintras, men tog oss förbi attackeringsplatsen och upp på fjället.

Här var landskapet annorlunda än de fjäll jag passerat tidigare. Det var vackert, med fin utsikt och lättvandrat. Sista biten ner mot Fjällnäs gick segt och det var så skönt att komma fram.

Vintern är här

Väderleksrapporten meddelade minskande vind och ökande snömängd. Redan på morgonen föll ett mysigt snöblandat regn. En grusväg gick upp på fjället, där vi valde sommarleden upp på Vättafjället. Snön föll nu tätt och även om blåsten avtagit var den kall och drev snön. Sommarleden var tydligt markerad och trots snön var den lätt att följa. Tyvärr var utsikten begränsad och omgivande fjäll gick inte att se.

Vädret gjorde det tydligt att det var dags att åka hem och när jag halkade på en sten, som inte syntes under snön, och dundrade ner i marken (utan att skada mig, detta är en turförföljd utflykt) kändes det återigen skönt att inte vara ensam på fjället. Ännu knepigare blev det att ta sig ner för fjället, halt och stenigt. Men på lägre höjd blev marken is- och snöfri. Tyvärr övergick snöandet i regn och lunchen blev en fuktig och kall upplevelse trots att maten var varm. Sedan längtade jag bara till stugan!

Rogen

Vandringen gick sedan genom Rogen. Känt för sina moräner bjöd leden på otaliga timmar ”högaknän-övningar”. Vi visste att vi hade en lång dagsetapp framför oss och blev inte lyckliga när vi efter nästan två timmar endast tagit oss 4 kilometer, bara 28 kvar… När skulle vi vara framme med denna takt?

Stigen snirklade sig fram genom stenig skogsterräng. Efter hand blev den bättre och vi kunde återigen känna att vi skulle nå dagens mål.

Längs vägen beundrades gamla torra, vridna tallstammarna prydda av tussar med illgrön mossa, vindstilla sjöar, stora källor och snirklande vattendrag. Från Tandsjövålen fick vi härlig utsikt och fikapaus i solen. Vi kom fram till stugan strax före skymningen.

Bomull

Under natten bäddades världen in i tät dimma. Vi hade dock tur att börja dagen med en uppförsbacke, tillräckligt hög för att vi skulle komma upp över dimman så att vi fick se soluppgången färja fjällen varmt gula.

Jag tror bestämt att det var den vackraste soluppgången under turen. Vi kunde från höjden beundra dimman ovanifrån, den låg som en vägg i dalen och var bullig på samma sätt som molnen är när man ser dem ovanifrån när man flyger.

Detta har jag aldrig tidigare upplevt i svenska fjällen och det var otroligt vackert. Fram på förmiddagen blev det varmt och gott i solen, jag gick med uppkavlade ärmar medan regnkläder och långkalsonger packades in i säcken. Var det verkligen mitten av oktober?

Utsikten från fjället ovanför Grövelsjön var strålande, dimman låg tät i dalen, men ur den stack fjälltoppar upp.

Framme

I Grövelsjön fick vi ett fantastiskt emottagande av föräldrarna. Förutom kramar och glädje väntade massa överraskningar, så som t-shirts med bilder, presenter, champagne, tilltugg. Plötsligt kändes det otroligt bra att gå i mål. Jag blev så överraskad och glad över all omtänksamhet att leendet gick från öra till öra. Vi stod länge i solen utanför fjällstationen och firade ankomsten.

Personal från fjällstationen kom ut och gratulerade mig och även andra som passerade. Därefter hoppade vi in i bilen och åkte till Mora (praktiskt med så snabba transportmedel). Där bjöd föräldrarna på restaurangmat i stor och god mängd och en otroligt skön hotellsäng.

Jag sov inte så gott som man kunde trott utan hade en känsla liknande den man kan ha inför långresor, en blandning av oro och förväntan. Min analys är att jag hade resfeber inför resan hem. Jag trodde att lägenheten skulle vara kaosig, eftersom det pågått fönster- och fasadrenovering medan jag var borta. Men istället för kaos och damm hade vännerna Kajsa och Karin och föräldrarna sett till att möblerna var tillbakaställda och att den var nystädad med putsade fönster. I hallen möttes jag av en ”välkommen hem Helena” skylt, sydd av mina pysselvänner. Dessutom fick jag många samtal, mail, sms, kommentarer med gratulationer och försäkran om att det var många som ville träffa mig när jag kom hem. Kan man känna sig med välkommen hem än så?

Turen i siffror

Vandrad distans: ca 133 mil

Antal dagar: 65, varav 9 vilodagar (kan jämföras med vinterturens 70 dagar och 21 vilodagar)

Genomsnittlig distans: ca 23,8 km/dag (under vinterturen skidade jag i snitt ca 26,5 km/dag)

Längsta dagsetappen: 42 km

Kortaste dagsetappen: 12 km

Ungefärligt antal steg: 2,5 miljoner

Antal skavsår: 0

Antal farliga djur: 0

Antal chokladkakor: ∞

Det enda som har gått sönder är kängorna och det beror på att de var välanvända vid start, ett tips för er som tänkt bege er ut på långtur är att titta lite närmare på era kängor innan ni beger er iväg och inte göra som jag och tänka att de välingångna trotjänarna är perfekta. Redan från start var flera sömmar trasig, sulan på väg att lossna och mönsterdjupet skulle inte klara en besiktning. Mitt andra tips blir dock att ta med Liquisolelim, för sulan som limmades i början av turen håller fortfarande.

Topplistor

Efter skidturen satte jag upp lite topplistor över utrustning, kläder, favoritfika samt mina bästa och sämsta långtursegenskaper. I stort stämmer dessa listor fortfarande, den som är nyfiken hittar dem under etapp 7, förutom för utrustningen eftersom jag nu varken haft skidor eller pulka med. Däremot vet jag inte vad jag ska ersätta dessa med i en topplista för vandringen, ett som är säkert är att ryggsäcken inte kvalar in. Ungefär halvvägs upptäcker jag att problemet jag fått med axlarna beror på att avbärarbältet inte förblir stramt när jag spänt det utan går upp, vilket lägger all vikt på axlarna.

Svaret jag fick från Fjällräven var att det antagligen var axelremmarna som var felinställda och att jag skulle be om hjälp i närmsta Naturkompanietbutik. Jag har inte sett någon sådan butik i fjällkedjan och förstår inte heller hur problemet skulle kunna bero på axelremmarna, istället har jag fått gå och dra åt avbärarbältet kanske var femte minut.

Sammanfattning

Även sammanfattningen skulle jag kunna kopiera från vad jag skrev i vintras: Hur sammanfattar man en sådan här lång vandring? Det har gått både bra och dåligt periodvis. Det känns som tiden har gått både långsamt och fort, alldeles nyss var jag i norr men ändå har jag hunnit uppleva och se så otroligt mycket. Kanske borde jag ha gått mer längs de stora lederna, dels för att det är lättare att vandra när man har en stig och broar, dels för att man träffar mer folk, men jag ville ju se de fjäll jag trodde var finast. Att en till synes oändlig tur har ett slut och att även jag kan komma fram.

Det är ofattbart att jag nu är framme, jag har både längtat fram och velat stanna på turen. Till skillnad från efter skidturen, är detta den verkliga målgången för turkosa bandet. Jag fick nu också reda på att jag är först i Sverige att ha gjort både gröna och vita banden under samma år, konstigt tänker jag, det var ju min första idé när jag fick höra talas om dessa band: kan man göra dem alla under ett år?

Fortsatt färd

Den fortsatta färden sker stillasittandes i en soffa. Det turkosa bandet är slut. Så länge har jag strävat mot ett fysiskt mål. Varje dag har haft en tydlig målsättning och jag har vetat exakt vad jag ska göra för att nå detta mål. Att spänna musklerna och ta ett steg till, stanna och fika när det blir för jobbigt och sedan gå vidare. Njuta av vacker utsikt och av att vara på tur. Nu blir det en utmaning att komma hem. Det finns inga lika tydliga mål i det vanliga livet och ofta är det inte muskelkraft som behövs för att nå de mål som finns. Jag kommer att sakna enkelheten i detta och den härliga känslan av att ha lyckats med något varje dag, men kommer också att njuta av att vila, äta och träffa vänner. Inom kort kommer det sista inlägget här på bloggen, från min soffa ska jag försöka sammanfatta det osammanfattbara och skriva nåt klokt som epilog.